OogieBoogieMan

Jag har lisat en kran över några månader. Slår allt väl ut blir det förstås fortsättning jag kanske till och med köper loss den. Det beror ju förstås på. Det har ju varit ganska fuktigt i luften på sista tiden och det brakar ju helt klart på mot nån sorts vår här å då gäller det å vara redo. Jag måste ha tillstånd antar jag om jag vill ha den stående utanför mitt fönster. Nu står den borta på parkeringen å det går väll an nu dom första månaderna med det blir alldeles för omständigt sen. När allt rullar på sen till slutet av sommaren, allra senast till hösten enligt mina beräkningar måste den helt klart stå utanför fönstret. Jag bor ju på fjärde våningen och det är ju helt befängt om jag skall behöva springa ner för alla trapporna och sen klättra hela vägen tillbaks och mer där till upp till korgen varje morgon. Nä då kan det ju nästan vara. Så kaffe sugen tror jag inte att jag är. Nå, ansöka om tillstånd alltså också sen måste jag ju hitta lite sjysta arabicabönor. Egentligen så är den optimala höjden att odla kaffe på mellan tusen och två tusen meter över havet men mitt hus ligger ju högst uppe på Upplandsåsen och det fans inga så jävla höga kranar så det får duga med hundra tio meter över havet eller om jag ställer blomlådorna på en pall kanske det blir hundra elva vilket ju e ett ballt tal om man skriver det med siffror. Jag längtar redan till den första morgon jag kan hissa ner kranen till mitt fönster och sträcka ut handen och skörda mina första kaffebönor till morgonkaffet. Nå nu har jag inte tid å skriva mer. Måste ringa gatukontoret. Tjillevipp.

Har jag kanske berättat om min tid som barnfarmare i den bördiga amerikanske mellanvästern? En barnfarm är ingen speciellt avancerad eller laglig verksamhet, barn är lätta att föda upp då det är lätt att se vilka hanar som är lämpliga att avla på och de utan vidare prokrierar även i fångenskap tillskillnad från t.ex. pandor. Det är som sagt också generellt sett en verksamhet i utkanten av vad som på många håll är allmänt accepterat i lagens striktare mening för att inte tala om den lite ofina stämpel det kan ha i sociala sammanhang. Kanske beror detta på att barn ju inte farmas för att ätas som t.ex. pandor utan främst som arbetsdjur och då framförallt i heroinkavlingsindustrin. Barn är förmodningen det mest lämpade av de domesticerade och kvasidomesticerad kreaturen till att kavla heroin. Med sina flinka fingrar kan ett barn tränas att kavla heroinet till fina och nästan genoskinligt tunna plättar.

Under min tid som barnfarmare spenderade jag ofta dagarna klädd i fina alligatorboots och ett par nerpissade y-frontar. Det var en bekymmerslös tid med mycket små krav. Jag satt ofta med benen i kors och filosoferade på den frodiga konstbevattnade gräsmattan utanför jordgropen där jag huserade barnen under nattimmarna. Det var här under sådana stunder av kontemplation jag kom till insikt om växthuseffektens positiva effekter och polisbatongernas smärtsamma hårdhet när de träffar en i till exempel skrevet.

OK kom just hem från elstockholmo och en faktiskt mycket givande musikkonferens, hamnade av misstag på soundpollution på vägen hem och blev där rånad av den skäggiga av de nya grabbarna som står där nu för tiden. Det är alltid förenat med livsfara att gå in där - dom har den dåliga vanan att helt lågiskt ta så mycket betalt för vinyler som dom då har lurat ut att det går (en hel del mer än vad som är gängse här i stan alltså) samtidigt som dom har den osedvanligt illsluga taktiken att hålla skitmycket skitbra skivor i lager - Sammantaget alltså en livshotande situation för intet ont anande små mussemajjar som kan råka förbi. (humm hur dum e jag som inte lär mej liksom - har ju stoppat tassen i denna björnsax relativt frekvent sen jag var 12 eller så) Nå väl dom hade på blänkande svart vax sebadohs nygamla the freed man, den sprillans nya dinosaur jr plattan (gahhhhhhhhhh återförenade med originaluppsättningen, kan vara den våtaste drömmen jag haft å det är inte ens en dröm!), Shelacs rykande färska (denna gång tog Steve bara 7 år på sig) åsså äntligen nya isis - som jag letat. Laddade ju hem den i våras eller så för jag inte pallade å vänta å ju skulle se dem på accelerator, har haft dåligt samvete sedan dess men jag viste ju att jag skulle köpa den så fort jag hitta den men i alla fall - nu kan jag sova lugnt igen. Sen ere ju kul å haren i ett riktigt format å det låter ju fan så mycket bättre än en löjlig mp3a. har bar hunnit lyssna på en sida dinosaur jr nu medan jag skriver men hohoho julen kom tidigt i år.

Jaha det har ju vart genom torra inlägg den senaste tiden så jag kan ju avsluta med lite fantastiska fakta:

Om ni nånsin undrat vad skillnaden på Canadian Bacon och vanlig Bacon är så kollad jag upp det och det förhåller sig så att Canadian Bacon kommer från en annan grisart; Kobragrisen.

Det är förmodligen så att kobragrisen är en förvildad form av en domesticerad svinart som sedan mestadels återdomesticerats. En vild population kobragrisar finns dock fortfarande på en udde i nova scotia i östra Kanada. Arten är (i mitt tycke i vild konkurrens med pandan) den sämst evolutionärt anpassade djurarten på planeten. Namnet har arten fått då den om den blir provocerad ställer sig på bakbenen och spänner halsmusklerna så att den får så som en sköld bakom nacken. Den har också den likheten med sin reptilnamne att den kan spotta sitt svagt giftiga saliv i självförsvar. Saliven är inte överdrivet giftigt för de flesta djur men kan skada slemhinnor om dessa skulle träffas, får man det i ögonen skulle man kunna få allvarliga problem med synen. Kobragrisen själv har då av evolutionen spelats det intressanta sprattet att den ju är en ganska liten gris vilket gör den till ett utmärkt villebråd för de många rovdjuren i Kanade; Varg, Björn och större rovfåglar, mot vilka dess försvarsbeteende är fulkomligt meningslöst särskilt då som gris så har den inte någon särskilt utvecklad spottförmåga; deras munnar är helt enkelt inte skapta för annan form av spottning än den klassiska treåringstaktiken att sträcka ut tungan och göra ett salivstänkande pruttljud. Detta sprider saliven i en sporadisk dusch utan nämnvärd räckvidd och vad värre är helt utan precision. Med kobra grisens långa smala gristunga så är det tyvärr troligare än inte att salivduschen stänker mest i dess eget tryne och ibland har man sett, ögon. Detta är extra ironiskt då kobragrisen själv är överkänslig i alla slemhinnor utom munnen och ofta själv blir infekterad av sina egna duschar så även om den överlever den situation som skrämde den så är det vanligt att den dör av infektioner i ögon och tryne till följd av sitt eget gift. Domesticerade Kobragrisar föds upp i små hägn med få i varje fålla för att de inte skall komma i konflikt med varandra i onödan och slaktas i tidig ålder.

En svensk landsväg en regnig oktoberdag. En grå sjuförti ilar genom det dimlika duggregnet. Bakom en liten talldunge är en poliskontroll något sånär dold. Kanske för att de är uttråkade, kanske för att de är blöta å sura - det senare i både blidlig och bokstavlig mening, eller kanske för att sjuförtin slirar lite genom kurvan beslutar sig polisen för att ingripa trots att hastighetsgränser inte har brutits.

Båda ekipagen har parkerat i vägrenen och poliserna promenerar myndigt från sin Volvopatrullbil fram till den andra Volvon några meter längre fram. Den ena polisen kommer upp till dörren och signalerar åt föraren att veva ner rutan. Föraren är en trettioårig man i vårdad klädsel. Samtidigt som han pressar ner fönsterhissknappen rotar han i en bag på sätet bredvid sig. Ur den oformliga väskan drar han en stor fyrkantig butelj. Det är en pava Jack Daniels ur vilken inte mycket saknas. Poliserna tittar något snopet på mannen men de ser ändå inte direkt chockade ut. Efter några år i kåren har de lärt sig att vänta det oväntade. När fönstret är helt nerhissat. Säger konstapeln närmast:

- Vad har du där.

- En flaska JD konstapeln, säger mannen och drar flinkt ur korken.

- Har ni druckit?

- Nej, och om jag har det hur skall ni kunna bevisa att jag kört rattfull nu, säger mannen och för raskt flaskan till munnen och tar inte mindre än 5 stadiga klunkar. Sen hostar han till och torkar munnen med skjortärmen.

- Ingen kan nånsin sätta dit mig för rattfylla HAHAHAHA, fortsätter han och trycker korken i flaskan.

Poliserna tittar nu ändå något chockat på varandra. Manen startar bilen och kör iväg. Poliserna står som förstenade för ett ögonblick. De kan inte riktigt tro sina sinnen. Sen får de en jäkla fart. Tillbaks till bilen och efter. Någon kilometer senare är de i kapp den gråa sjuförtin som fortfarande kör i helt laglig fart men kanske slirar ändå så lite mer i kurvan innan den lydigt stannar på polisens signal. Konstaplarna stannar denna gång framför Volvon och hoppar upphetsat ur sin bil igen. När de kommer fram till föraren är han igen i färd med att pila fram sin whiskeypava.

- Vad fan tror du att du håller på med ryter den ena polisen.
- Asså ja va nykter när jag körde konstapeln å ingen kan bevisa nåt annat. Om ni griper mig måste det stå  protokollet att jag gjorde såhär precis innan ni grep mig HAHAHAHA, skrattar mannen och sveper ytterligare en duktig deciliter sprit.

Poliserna gapar av en blandning av förnärmelse och förvåning. Mannen startar ännu en gång bilen och kör iväg. Poliserna reagerar alldeles för sent igen för att stoppa honom och springer sen nästan in i varandra när de skall tillbaks till sin bil. Nu är de i kapp den grå Volvon väldigt fort. Vid första signalen från polisen stannar sjuförtin även om den denna gång knappast kan sägas parkerar utan studsbromsar lite klumpigt utmed vägen och med hjulen i en märklig snedvridning. Poliserna kilar in sin bil snett framför Volvon och försöker skära av vägen för den innan de flyger ur bilen och är framme vid förarens sida i ett huj. Mannen har fortfarande rutan nere och flaskan i handen  

- Vafan grabbar. Nu får ni ge er. Jag är ju fan livsfarlig om jag kör fullare än så här.

Nej jag ger upp det får bli låg humor idag efter påtryckningar. Den känns inte helt klarskriven. Det finns uppenbart en hel dröse trådar att dra i här men jag vet inte om jag tycker att det är värt det så den får duga såhär lite rå och ogenomtänkt. Så kanske skitmartin blir tyst nån gång

Porr SM går av stapeln i Emhult i helgen. Förra årets tvåa Seven Stallion, är inte ens anmäld i år, detta i protest mot huvudarrangören, Benny Beast.

- Det är helt enkelt inte snyggt att Beast både är arrangör, Linjedomare och den enda fluffern som vi deltagare får använda. Särskilt som Beast då också själv ställer upp i samtliga grenar, säger Stallion till TT och fortsätter;

- Jag blev blåst på mitt guld, Man kan tydligt se på reprisen att den inte var mindre och jag var heller helt klart inte offside när jag sköt för min bortdömda fyrapoängare.

Men fjolårets sjufaldiga guldmedaljör Beast, menar att allt gick regelrätt till;

- Som linjedomare såg jag hela förloppet och det var det glasklaraste fallet av spel genom två zoner jag set, redlineoffside!

I somras blev jag och de av mina kollegor som jobbat mindre än ett år skickade på kurs i Stockholm. Jag och Jossan och Hanna tillsammans med Wallman och merparten av Uppsala gänget fick ju åka tåg från Uppsala mitt i värsta rusningstrafiken på uppsalapendeln. Första dagen var det grymt fullt och vi fick gå genom nästan alla vagnar innan vi tillslut hittade en sån fyrkant med fyra säten vända mot varandra med ett bor mellan med tre lediga platser - helt perfekt ju. Det visade sig att bakom en tidning på den enda upptagna platsen satt Daniel som ju var på väg till sitt toppolitiker jobb på UD eller nåt. Det blev en trevlig resa.

Dagen efter hittar vi lösa stolar i ena änden av en vagn och sätter oss runt ett bord som står där bakom dörren. Wallman tycker platserna ser sunkiga ut så det blir bara jag, Jossan och Hanna som sitter där. Precis innan tåget går kliver en förvirrad Wille in i vagnen och jag hejar naturligt vis. Samtidigt hör jag att Jossan också hejar. Jag kopplar ganska direkt då jag ju vet att Wille pluggade till lärare ända till rätt nyligen. Jag antar att han och Jossan känner varandra därifrån och frågar; "Har ni vart kursare eller?". "Ja, vadå känner ni också varandra eller..." frågar Jossan. "Jovisst" svara Wille "Det kan man väll säga" småler han. Wille var en av mina klubbverkare. Han och hans fullkomligt galne polare Max var på många vis lite en övning inför läraryrket för mig - den delen av yrket då man springer och jagar tag på bortirrade elever som gör allt annat än det de borde. "Du känner ju alla!" utbrister Jossan. "Ja" svarar jag kort och ställer mig upp i vagnen och vinkar. "Hej! Hej! allihopa!". Hela vagnen vinkar och svarar som med en röst "Hej Viktor!". De andra ser förvånade ut när jag sätter mig igen. Om de inte varit så snopna hade de kanske lagt märke till att förvånansvärt många i vagnen hade en eller flera glansiga salivstrimmor utmed hakan och andra änden av vagnen var belamrad med en anhopning permobilar.

Nu förhåller det sig så att mån om min image som jag är och till lika illslug har jag de senaste åren låtit betala ett hundratal personer en mindre månadsersättning för att ständigt omge mig för utifall jag skulle hamna i situationen att jag fick tillfälle att bygga på bilden av mig som en som känner alla. Det är förståss dyrt att anställa så många under så lång tid så på min ynka lärarlön har jag bara råd att anställa sinnessvaga, gravt handikappade och en och annan uteliggare - ja folk som inte riktigt har så solid förståelse för ekonomi och helt enkelt kan luras för en billig peng.

Det är mer komplicerat än många först tror. För att inte väcka misstankar låter jag dem rotera så att ingen är inom synhåll mer än en timme åt gången. Väl utom synhåll har de instruktioner att maskera om sig - kanske en lösmustasch, ett par kraftiga glasögon eller en rutig jägarhatt. Självfallet skal det bytas lite kläder. På springande fot kräver detta stor koordinering; det kan behövas specialskräddade kläder som kan vändas ut och in för snabbt ombyte och kulisser att gömma sig bakom för att vara utom synhåll en stund.

Alt kompliceras naturligt vis då ytterligare av mina anställdas uppenbara begränsningar. Jag vet inte hur många raggningsförsök som misslyckats för att Björne, en av mina mest sinnessvaga anställda helt missbedömt sin uppgift och mitt i ett romantical moment ropat dreglandes "Hejhh hejhhh Viktorjhhh" "hold that thought baby" och jag får stega över till Björne. "Hur många gånger måste jag förklara - när jag ställer mig upp och säger: Hej Hej allihopa! Aldrig annars!" brukar jag då bryskt instruera. Björne skäms oftast lite "ojhhh jaghh ehh såååå djumhh, föjlåthhh" "Ja men gå iväg nu och rotera till sista position så du inte kommer inom synhåll på minst en timme för då kan du ju sabba alt förstår du" brukar jag faderligt uppmana innanjag skyndar tillbaks till mitt ragg. Om jag hade en krona för varje gång den scenen utspelat sig skulle jag kunna betala Björnes lön med bara dem ...eller om saningen skall fram slutade jag betala Björne 93, han värkar bara inte märkt nått.

As par request: Ett gott skratt förlänger livet men ett totalt skrattanfall kan omöjligen vara hälsosamt. Den lindriga sorten då man skrattar så att det kommer tårar är väll fortfarande skapligt trivsam men det finns värre sorter. Det är väll kanske inte så ofta men jag kan dra mig till minnes några gånger då upplevelsen är allt annat ön njutbar. När skratten skakar kroppen på samma okontrollerbara sätt som ett krupphostanfall gör; styrkan i externa lemmar som armar å ben försvinner så man segnar ner i en epileptiskt ryckande hög; muskulaturen i magen är utmattad och värker av ansträngningen och krampar tidvis; all kontroll över ansiktets kroppsvätskereserver är förlorad på ett otroligt obeklädsamt sätt; alltmedan det skräniga ljudet av hysteriskt skrattande (sällan lika uppskattat som det beklädsamma bubblande ljudet av den mer vanliga formen) kräver för sitt frambringande merparten av den luft lungorna förmår komma åt så att syrebristen faktiskt också den blir smärtsam. Men det är inte av denna anledning de flesta av dessa historier kanske inte lämpar sig för att återberättas. Men två sådana episoder har film som sin gemensamma nämnare och är i stort sätt oförargliga. Den första är väll inte mycket av en historia men kanske ett filmtips för de enstaka läsare som ännu inte sett den. Den andra som följer därefter är väll kanske en sån där historia då du som läsare kan känna ett vist medlidande med mig och min gruvliga situation och således naturligtvis en bättre historia.

Den första inträffade när jag i de yngre tonåren tillsammans med min barndomsvän Micke såg Monte Pythons Meningen med livet för första gången hemma hos mig. Episoden var särskilt plågsam då den varade så otroligt länge. Jag skrattade ganska mycket redan från det att förfilmen slutade (den om piratkontoret) och själva filmen började med en förlossning, men jag och Micke förlorade båda totalt kontrollen när musical numret bryter ut i every sperm is sacred. En kontroll vi inte återvann förens en bra stund efter eftertexterna och då återvann vi den bara under perioder eftersom vi fortsatte att skratta i stortsätt hela natten åt våra egna återberättanden av scenerna. 

Den andra filmrelaterade skrattortyrepisoden utspelade sig betydligt mer nyligen och har en mindre direkt koppling till filmen. Snarast hade filmen som visades nära nog inget med skrattandet att göra; om jag mins rätt var det en existentiell och svårmodig fransk animerad kortfilm men jag mins mycket lite av den så jag kan ha fel. Jag och Roobin var på Stockholms filmfestival och hade just sett en tysk roadmovie som väll var rätt så bra; skitigt östra tyskland; depraverat sex; början-av-tjugo-nånting-ångest å en jävla massa scheisse, fick å dirne. Filmen hade visats på en av mina absoluta favoritbiografer i Stockholm Olympia. Jag vet inte varför jag gillar den så mycket för den e en rätt vanlig singel bio. Salongen skiljer sig inte så mycket vid första anblicken från en på ett multiplex men det är som vanligt detaljerna som gör det och Olympia har nån sorts mysfaktor blandad med modärn bekvämlighet och förståss en himla massa minnen. Vår nästa film var en av de filmer vi sett fram emot mest av alla på hela festivalen; Sabus Monday, å den skulle visas också den på Olympia. Vi frågade volontärerna om vi inte helt enkelt bara kunde sitta kvar å det fick vi. Självklart nöp vi då de absolut bästa platserna i salongen. Längst bak till vänster om man tittar mot duken så finns det som en liten ficka bredvid maskinrummet där det finns två minibänkrader med två säten i varje. Den främre av de två raderna är som vilken rad i salongen som helst förutom att det bara är två säten men den bakre, där är benutrymmet avsevärt mycket mer tilltaget än någon annanstans i salongen och nivåskillnaden till den framförvarande raden är lite större - bra för korta lilla jag. Volontärerna berättade att de trodde att föreställningen var utsåld. Roobin föreslog att vi skulle knipa några sittkuddar så att inget ovälkommet huvud skulle komma å störa i underkant av bilden när vi nu satt längst bak å ju hade hela publikhavet mellan oss och duken. Jag visade rutinerat på de extra centimetrarna som vår lilla hylla gav oss och förklarade att jag setat i här många många gånger och att jag trots min ju ringa längd aldrig haft problem särskilt som "fickan" var så off att de flesta aldrig hittade den så sätena framför var alltid tomma. Roobin rusade fram i alla fall och hämtade några kuddar. "jag tog några extra till dig också. Man vet aldrig." sa Roobin, på sin Fellingsbrodialekt å gav prov på sitt bonnförnuft men blev förståss avfärdad av mig som bara rätt å slätt bonning. Snart nog började det strömma in publik i salongen. *följande skall läsas på ett asterixist vis* Hela salongen fylldes snabbt... Hela salongen? Nej! De två sätena i miniraden framför oss förblev tomma och jag nickade belåtet till Roobin då ljuset sakta tonades ner i salongen å den franska existentiella svårmodiga förfilmen började. Jag har för mig att den var svartvit. Då ser vi hur salongsdörrarna smygs upp och i ljuset som sipprar in syns först siluetten av en anspråkslös människa. Den blir dock nästan direkt ourskiljbar då det bakom den tornar sig upp ett stort mörker. Genom dörren träder in vad vi i det reflekterade ljuset från duken kan urskilja var två MC knuttar. Den första som sagt i allt övrigt det att han är en MC knutte, anspråkslös. Den andre är inte av människosläktet. Yetti i en läderväst hade varit både mindre och mindre hårig. Detta monstrum är och förblir det största jag någonsin sett gå på två ben. Salongen är full! Nej, inte riktigt... en volontär pekar dem i ljuset från dörren mot vårt lilla krypin. De smyger bak i salongen och sättersig på platserna framför oss. Monstret sätter sig framför mig. Hans jättelika huvud måste ha täckt mer än en fjärdedel av duken ur min synvinkel men det gör ingenting just då för jag är upptagen. Jag använder all min viljekraft för att inte brista ut i skratt och jag tror då att jag kanske skall lyckas. Jag biter mig stenhårt i läppen och blundar. Någon knackar mig på axeln - det är förståss Robbin. Jag öppnar ögonen och tittar på honom. Han kämpar också - hela hans underläpp är insugen i hans mun. Med tårar i ögonen böjer han sig ner. Från under sitt säte drar han fram tre sittkuddar som han gömt undan där och räcker dem till mig. Då brister det. Jag kan ju inte skratta då, där, när monstret sitter bara några decimeter framför mig. Men det går inte att hålla det inne - jävla Roobin. På golvet mellan stolsraderna utspelar sig just en sån episod som jag beskrev i inledningen fast ovanligt mycket smärtsammare då jag dessutom kämpar emot av hela min kraft. Det är ett fåfängt kämpande. Lika omöjligt som att försöka hålla emot Niagarafallet. Jag har kollat efteråt, förfilmen var nästan en kvart så episoden måste ha varat i omkring tio minuter men tiden stod stilla och ögonblick kändes som evigheter. Monstret försökte först ignorera mig men han var tydligen genast märkbart irriterad och kanske generad har Roobin förklarat för mig. Jag mins att Monstret i slutskedet av attacken fått nog, vände sig om och röt: "nu får du fan ge dig!". Med en nästan otrolig kraftansträngning kved jag: "förlåt förlåt" men kunde inte sluta riktigt än. Jag återfick inte kontrollen över mig själv förens ljuset tändes i salongen och skräcken utvidgades till att inte bara omfatta MC knuttarnas utan hala salongens vrede. I ljuset kunde jag se att också Roobin var helt förstörd han också men han hade i alla fall lyckats förbli i sin biofåtölj. Ljuset tändes dock inte på grund av oss, det var bara en kort paus för att ladda om projektorn till huvudfilmen och det verkar som om vi kanske inte hade stört fler än de närmaste. Sittandes på de tre kuddarna kunde jag sedan njuta av den fantastiska filmen Monday och båda jag och Roobin nämner ofta den filmen som en av de allra bästa filmer som gjorts trots att stunden innan vi såg den för första gången kanske är en av de hemskaste episoderna i våra liv - fylld av ångest och skam på en skala långt utöver det den franska kortfilmen om just det någonsin kunna frambringa.

Om jag törs kanske jag nån annan gång kan berätta den avskyvärda historien om den gång jag skrattade så att jag grät samtidigt som jag fick mer stryk än jag kanske fått sammanlagt under resten av mitt liv men det är en magstark berättelse om hiskeliga tilldragelser och förnedring utöver det vanliga. Om jag orkar kanske jag i stället berättar den roande historien om var de gamla grekerna förvarade sina pengar enligt somliga. Den involverar bara onyttig mat och överförfriskade tonåringar.

(Dedicated to you guys om ni läser) Jag är svårsomnad och lätt väckt; en sällan vinnande kombination. Jag vet inte vad som hade väck mig men det välkända ljudet jag nu yrvaket hörde kan ni kanske föreställa er om ni har hört barfota barnfötter mot parkett när det fått upp farten. Jag drar täcket över huvudet. Det må vara ljust ute men jag vill inte vakna än, inte så som jag befarar att det nog kan bli, men jag har tur, för denna gång har den relativa avlägsenheten av mitt rum från det andra i lägenheten räddat mig. Jag hör ett något tyngre nertramp och sedan en alls inte särskilt lång men ändå något utdragen tystnad innan sängfjädrarna i vad som måste vara Roobins säng och tack gode gud alltså inte min,  pressas samman mer än de förtjänar för att i panik göra det fjädrar gör - fjädra tillbaka. Allt under plågat gnissel. Roobin är inte svårsomnad och häller inte lättväckt - I detta fall inte heller det en vinnande kombination, då han således inte haft någon möjlighet att så som jag stålsätta sig inför den mestadels nakne Martins invasion av hans sänghalm. Martin må vara skruvad, ja rent av på ett sjukligt sätt så, även i nyvaket tillstånd men oförutsägbar är han inte. Jag tror mig veta vad som följa skall men det skulle bli så mycket värre för Roobin och således bättre för mig. Den enes bröd... Fjädrarna i sängen har inte hunnit nå jämvikt under den nya tyngden innan de ånyo ansätts av det patenterade martinska kaninjucket. Om någon har spelat det gamla grå-låde-spelet Track and field II kan de kanske föreställa sig detta kaninjuck om jag säger att Martin antagligen är oslagbar i simningen utan att använda vare sig femkrona eller ens sina fingrar. Den svårt homofobe Roobin grymtar ogillande under det brutala uppvaknandet. Och nu händer det... Ett snarlikt men ändå urskiljbart annorlunda gnisselljud frammanat av en djupare kontraktion av fjädrar som hittills måste ha varit mestadels förskonade och en nästan momentan lätt klatsch eller kanske duns, eller hur man nu skall beskriva ljudet av kalsongklädda skinkor som försöker knuffa likaledes kalsongklätt skrev ifrån sig. Därefter ett kvävt gnyende från Martin "akta fan, jag har ju morgonhalvstånd" absolut momentant följt av eller kanske sida vid sida med ett primalskrik isandes av panik från Roobin. Händelsen är listad som nummer tre på Roobins nära-bögen-lista och är given på min top tio jag-skrattade-så-jag-grät.

Pingst är en underbar helg. Tiden mellan påsk och pingst kallas "de 49 dagarna av tandagnisslan" och är den tid då enligt traditionen Påskharens två mindre kända kusiner, Pingstpastorharen och Knarkharen i vredesmod och avund gnisslar sina enorma framtänder över det faktum att deras självgode och genomfalske kusin åter igen stulit showen och allas hjärtan med aborterade hönsfoster och hälsovådligt glukosderivat. Till själva pingstdagen har de emellertid utverkat en plan för sin hämnd på världen och i synnerhet barnen. Pingstpastorharen försätter de båda i en helig trans djupare än Victoria Silverstedts klyfta. Skrikandes i tungor och med fradgande munnar rusar de ut i världen och skrämmer slag på alla snälla barn för att sedan muntra upp dem med att som present ge dem en av Knarkharens gamma aidskanyler. Därför firar vi Pingst.

Hade ursprungligen tänkt att skriva detta inlägg utan skiljetecken men det blev oläsbart så jag kör bara i frisvammel och således utan stycken. Håll till godo alla jävla pruttsurfare; Martin och jag kollade nu de sista två avsnitten på denna säsong av Lost och för första gången så fick jag rätt på flera av mina förutsägelser vilket faktiskt mattade av de horribla effekterna av den oundvikliga cliffhangern. Faktiskt så att jag inte just nu sitter här och e skitarg för att det kommer å dröja en si så där 4 månader innan jag får veta upplösningen på den soppa de lämnat oss i. Snabblyssnade QOTSs nya idag men bestämde mig för att jag inte skall lägga nån energi på den. Har inte varit imponerad av dem på mycket länge. De som var så lovande i slutet av 90-talet eller vare bara jag som var ung och inte lika kräsen... tåls å tänkas på. Blinds skivan how ever var fan pinsamt bra. Svårt å inte koma å tänka på när jag squeezad dem på ett husetgig för nåt år sen. Vi hade typ gjort 5-10 barmhärtighets gig på huset i rad till var enda checkiskt å brasilianskt conteinercrustpunkcombo som finns åsså vare nåt jävla amerikanske post/emo-core band, givetvis helt okända utanför sina direkta familjer, som skulle lira å vi vart som vanligt inringda med kort varsel så att det skulle komma lite folk överhuvudtaget. När vi kom ner satt det några snorvalpar i soffan å Affe kom dragandes med nån lista där vi skulle lira först å blinds sen å sist jenkarna. Såfan heller tyckte jag å gick tokdiva på Affe. Jag stod å gorma om att vi inte skulle lira förens publiken kom för det var fan oss dom kom för i alla fall (tyckte jag) å att alla osnutna jävla gymnasiekids skulle fan va glada å få öppna för en så eminent akt som oss (yepp ödmjuk som man är dårå). Snyggt nog gjorde jag detta utspel mer eller mindre mitt framför näsan på blindsgrabbarna  som givetvis veksig på stället och typ bad Affe att få öppna hehehehe man e ju en manipulativ jävle - jag fick ju givetvis äta upp det snart nog när blinds gick på för en publik av 5 deppiga polare till oss som masat sig ner - gjorde en spelning som var tajt som en väl eltejpad hamster och cool som mås-Linnéas tuttar efter att hon haft dem i frysfacket hela morgonen för att John skulle få uppleva sin våta dröm om att få bota sin baksmällehuvudvärk mellan ett par iskalla. Lagom till vi gick på dök alla blinds fans upp hehehehe lätt 50 - 60 kids som kom för å se sina idoler spela för första gången på ett ställe som inte direkt tillhör deras skola och faktiskt har ett fullt PA. Har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Har nog aldrig känt sån press på mig att göra ett riktigt bra gig - eller kanske nån gång när jag var fjortis å hade nån tjej å impa på i publiken men inte i vuxen ålder. Dom är alldeles för unga för å vara såhär bra. Asså dom har ju fortfarande med sig nåns farsa på alla gigs. Till och med ner på våran fest förra torsdagen hade de med sig farsgubben till nån av dem som stod å krängde deras merch åt dem. Fast jag antar att det är ganska sjyst att deras föräldrar bryr sig nog för å ställa upp på dem på det sättet. Appropå familj så; Lillskitan har blivigt vald till CC i höst så tokjävle kommer få guld-KK mmmmmm guld-KK. Nu kommer han kunna KK'a in mig överallt i alla tider resten av sitt liv Muhahahahahahaha. Det bästa e att jag tacka nej till vice CC för jag inte hade ståt ut med kårmupparna i tio minuter men nu får jag ju liksom tillgång till belöningen utan att behöva lida. Så jävla bra å va storebror till världen största lillebrorskomplex på två ben. Det var ju givet att han inte skulle kunna tacka nej. Åååååhåhåhåhåh tänk hur mycket konserter det kommer bli genom åren helt gratis och före kön mmmmm. Det förståss förutsatt att nationerna inte fortsätter att skitaner sig i en ständigt accelererande takt och konkar här i morgon eller så. Den som lever får se. Det blev ingen tomtehistoria men jag kan ju lämna er med den så vitt jag vet helt sanna historien om det mest diaboliska sattyg jag bevittnat ...eller bevittnat å bevittnat. Kidde å jag satt å fika en lördagsförmiddag på söder då vi hade det tvivelaktiga nöjet att råka på en av Kiddes gamla Farstapolare. Jag har för mig att han heter Åke eller nåt annat jävligt vanligt namn som bara e helt off på en kille i min ålder liksom. Han får heta Åke i denna historia i alla fall. Hur som helst såg han osunt finurlig ut som han kom gåendes emot oss där vi satt på uteserveringen till café skänken. Jag har väll aldrig visat något större intresse i att lära känna Åke närmare men Kidde gillar av någon outgrundlig anledning snubben så han blev nyfiken å luskade ur honom följande. Åke var på väg hem till Farsta från nån fest han varit på ute i Spånga på fredagskvällen. (Detta var vid 10 tiden på lördag förmiddag.) Han hade spenderat natten med att driva omkring på elljusspåret i nån skog där ute vilket tydligen var underhållande nog för honom för att han inte skulle behöva sova den natten. Vid 5-tiden på morgonkvisten gjorde den över en vecka långa stadiga dieten av endast men rikligt med Pringleschipps sig påmind och hans mage hade get ifrån sig ljud som han tyckte var mer oroande än ett dovt muller i Tokyo men inte helt olikt ett dylikt. Det är nu det blir sjukt. Åke väljer att uträtta sina behov i det tomma Pringlesrör han såklart hade i handen. Behoven var helt naturligt i den flytande formen fast det kom ur hål numer två. Han beskrev det med den numera legendariska termen "syra med krisp" ...Och här kommer den diaboliska delen. Efter att ha fyllt röret till brädden sätter han lugnt på locket och utan att spilla en droppe ställer röret mitt på ett av Sveriges antagligen mest joggartäta  elljusspår och går ner till spånga C för å ta pendeln ner på stan. När han avslutade sin historia så tittade han drömmande upp och myste. Jag var för första och ända gången imponerad av denna i övrigt rätt värdelösa snubbe.

Jénco är 12 år och kommer från Bordurien. Jénco har en dröm att en dag kunna äta sin egen vikt i exkrement. Jag önskar så evinnerligt mycket att han en dag skall få möjlighet att lära sig det. Om Jénco får lära sig detta kan han sen i sin tur lära sina barn och kunskapen kan komma hans släkt till godo i generationer. För bara 297.872.366.129,50kr i månaden till c/o T-Far, 763 37, Nordpolen, kan du bidra till att denna dröm går i uppfyllelse. Snart är det jul och då kommer ju tomten till Jéncos by. Man vet ju aldrig vad han då har med sig i säcken - eller för den delen var säcken har varit tidigare. Kanske mellan tomtefars håriga lår där man för övrigt ofta kan finna de små nissarna snuttandes på farbror Claus slemdispenser eller fisris. Det går emellertid lätt att ta reda på - luktar den grova säckväven fiskkonserv och har den distinkta salta smaken av urin är troligtvis så fallet.

Såg en Pontiac firebird stå utanför affären här om dagen. Kan inte finnas särskilt många sådan i Uppsala så det måste ha varit Dans. Han hitta en begagnad firebird som såg ut att vara i top skick för "bara" 80.000kr för typ ett år sen eller nåt. Prylgalen som han e slog han till. Vet inte hur många meter han kom innan den börja falla isär för han. Nu en så där 70.000kr reparationer senare så rullar den vist helt ok... men 150.000kr för en bil - man måste fråga sig; Får han nå mer fitta för de? ...Ja, troligtvis. Jag har räknat lite på det här. Om man tänker sig att man plottar volymen fitta som en funktion av Pontiacmassan så kan man säga att kurvan är strikt tilltagande för intervallet X>1, där 1 är den "kritiskapontiacmassan". Funktionen tycks dock plana ut något när X blir stort och frågan är när pontiacfitta-ration helt enkelt inte kan motivera besinningslöst spenderande längre.

När jag var liten och hade blöjor gjorde min far liksom hans far före honom så att han tejpade mina skinkor i blöjan så att de hölls isär. På detta finurliga sätt underlättade han ju blöjbytet avsevärt. Detta har dock den tragiska bieffekten att ingen i min familj har utvecklat de muskler med vilka andra människor håller isär sina skinkor när de uträttar sina behov. När jag var gammal nog att pott tränas, på min 17-årsdag, gav min far så som hans far före honom mig min alldeles egna skinksärare - Pepé. Far hade spenderat månader på jakt efter den perfekte skinksäraren. Han hade rest från kommun till kommun och besökt säkert hundratalet flyktingförläggningar. När så far såg Pepé bakbunden på golvet i foajén på vetlanda flyktingförläggning viste han genast att han hittat rätt. Han slog till direkt och köpte Pepé utan att ens prova honom. Måtro att jag blev glad när jag öppnade min present. Jag viste väll att jag skulle få en egen skinksärare på min 17-årsdag, som traditionen bjuder, men att jag skulle få en så fin, det kunde jag ju inte ana. Med Pepé blev pott träningen en ren fröjd och jag var rumsren redan efter bara 14 månader. Pepé är än idag en av mina käraste ägodelar och jag har en extra fin kudde han kan sova på i badrummet. Han är duktig och trogen och ställer alltid upp och särar även på gästers skinkor utan att gny allt för mycket i sin munkavel. Pepé har bara sprungit bort en gång på alla dessa år - när vi var hela familjen på semester till Gobiöknen men vi hittade honnom snart där han låg och flämtade i en sanddyn bara några hundrameter från vårt läger. Om jag ändå måste försöka komma på något med Pepé som jag ogillar så skulle det kanske vara att han blir jävligt elak när han e full.

Jag och Martin lärde känna den store mannen när vi hade fiket. Vi hade just tagit över det sunkiga gamla café Wijkman och stajlat om det till det flashiga, hippa och ganska kuliga Ninjafiket. Affärerna hade gått bra som fan under hösten och till våren skulle det väl kanske expanderas. Luddehunden skulle ta över som kökschef och han fick med sig Robert. Ludde hade vi ju jobbat med hela tiden typ så vi hade ju inga bekymmer att lämna vårt fina kök i hans händer. Robert skulle vara den andra kökschefen dårå och vi hade bara typ hörttalas om honom... eller han var ju lite av en legend. Första gången jag "pratade" med Robert hade varit första maj året innan. Jag hade inte orkat åka hem efter stängning utan kraschat i festsalen på uplands på en soffa. Vaknade när städaren kom på morgonen. Han petade på mig med ett moppskaft. "hörru fyllo gå å lägg dig i klubbverksrummet i stället här skall jag städa nu." Städaren Roine och jag kom sedermera att bli bra polare över åren. "Ähhh jag e inte full dårå så det är OK men om jag är ivägen kan jag väll gå ner. Eller kan jag hjälpa till med nåt?" "Det var som fasen, nykter på förstamajs morgon, här i huset. Det lär ju vara första gången höhöhöhö" skrockade Roine "nä gå ner å slafa vidare merej" Så jag gick ner mot klubbverksrummet. Jag var visserligen nykter men inte desto mindre sliten efter tre dygns party. Det såg ut som en krigszon nere i entrén. Föste undan ett berg av tomma ölbackar från larmboxen för å se efter om det var larmat i klubbverksrummet men det var det konstigt nog inte. Då först hörde jag att det lät konstigt där inneifrån. Låg där ett skadat djur? Nä det var något alldeles för stort som producerade det där ljudet. Kanske en björn men skadskjutna björnar e ändå ganska ovanliga i centrala Uppsala även första maj. Smögupp den knarrande dörren. Där inne låg en väldig man utsträckt - nej utfläkt - delvis över soffan, delvis över ett bord belamrat med glas och rester av en mindre armés rökvanor samt delvis över några staplade ölbackar. Han lät som om han höll på att dö en mycket plågsam död. Fast på ett monotont och taktfast vis. Jag har ju bott i olika konstellationer med Robert efter detta så nu vet jag ju att det är så han låter när han har deckat efter exessivt supande. Dörren knarrar ganska mycket. Han tycks inte störas i sin dvala av det. Jag bestämmer mig för att sätta mig i andra änden borta vid skrivbordet och knapra i mig några små påsar med chipps och en tallrik med en bättre begagnad nacho delux. Det var inte gott men jag var fan så hungrig. Medan jag sitter där å knaprar så blir det helt utan förvarning tyst. Jag tittar över axeln. Robert reser sig upp till sittande som Dracula i sin kista (kusligt tyst som Dracula åxå) han får syn på mig. Och talar lugnt och sansat till mig "Jag vaknade i engelska parken" börjar han "Naken!" han är fullt påklädd så det hela är surrealistiskt på många plan. Jag är för intemiderad av den okände jätten som beter sig så helt märkligt för att våga svara. "Några meter bort såg jag min hatt. När jag kom bort dit där hatten låg såg jag en strumpa. Och på så sätt fortsatte det. När jag samlat på mig alla kläderna var jag nästan här." sa han och lade sig helt tyst ner igen och föll tillbaks ner i sin bullriga dvala. Under min första tid i baren på uplands kom jag snart att förstå att denne jätte var harmlös och att dylikt beteende från honom (dvs. fabricerandet av fullkomligt orimliga historier) bara var att vänta. Så vist jag kände ju till Robert innan men ingen av oss kände honom. Vi lärde dock känna varan ganska snabbt som man gör när man jobbar mycket tillsammans. Varje morgon Martin och jag kom ner och öppnade (vid 5 tiden på morgonen) så kunde vi räkna med något litet straff för våra hyss. Alltid sinnrika och väl avvägda till grovleken på vad vi ställt till med. Alltid väl förklarade och dokumenterat ibland på hela A4 ark signerade Lord Nachos och Burger King adresserade till "silly fika ninjas". För det var ju så att Martin och jag inte kunde låta bli att ställa till med hyss varje dag. Sinnrikast av våra hyss var ett practical joke vi drev i många veckor kanske månader. Det hela säger mycket mer om vår image och profil än Roberts som trots sin egen mästerliga förmåga til historiefabricerande alltså inte såg igenom den helt enkelt för att "Det lät ju trots alt rimligt i sammanhanget - då samanhanget va ni era jävla idioter" har Robert förklarat i efterhand. Vid den här tiden delade jag och Martin en skapligt stor lägenhet på rackarberget. I omgångar bodde även felingsbroare där nä de var hemlösa eller på besök. Och Stefan spenderade väll merparten av sin vakna tid där för han pluggade fan aldrig och han gick i stort sätt bara hem till sig för å knulla nått ragg och ibland för å sova. Så att det var livat i holken var allmänt känt. Skämtet började nog som en brainlaps från Martin och eskalerade sedan därifrån. Martin stod och pratade i telefon i caféköket. Robert och jag och några andra stod och prata en bit bort. Martin vänder sig till mig utan förvarning under en paus i telefonsamtalet och säger "har du tömt bajamajan?" Jag svarar utan att blinka "nej det är din tur" Anledningen till att det funkar är ju att vi inte har tänkt ut det i förväg. Det var ett infall han fick där och då och jag hängde bara på. Alla runt mig tystnar. "Va?" säger Robert. Jag låtsas inte förstå. "Va?" "har ni beställt en bajamaja hit?" "Nej såklart inte." "då fattar jag inte" "fattar inte vad" "frågade inte Martin om du tömt bajamajan?" "jo ja asså vår bajamaja" "vilken bajamaja?" "vår hemma" "har ni en bajamaja hemma? Bor inte ni på rackarberget" "jo asså det är en lång historia tar det sen" Det är sjukt hur Martin och jag var helt rubbade på ett helt synkroniserat sätt.? oberoende av varandra och helt utan att nånsin komma överens om något lyckas vi under de närmaste veckorna Collaborera ihop följande historia; förra sommaren när vi var i Hultsfred bar vi med oss en bajamaja ut till parkeringen på skämt. Skämtet gick överstyr och slutade med att vi för att inte banga stal med den hem på taket. Och sedan des har vi haft den hemma i vår lägenhet. Till att börja med som en kul sak men snart hade den börjat användas på fester och så när det vart kö till toan. Problem hade förståss uppstått med att hålla den ren och den luktade så vi hade ett vårdnadsschema över vilken vecka den skulle stå i vems rum och vem som skulle göra rent den. Denna historia lyckades vi hålla igång och hålla trovärdig i som sagt många veckor kanske månader. Vid något tillfälle trodde väll i stort sätt hela personalstyrkan på historien. Robert blev inte övertygad om att det var ett skämt ens när vi sa att det var det. Han gav sig inte förens han inspekterat vår lägenhet och kanske tror han än idag att vi gjort oss av med den innan hans inspektion.

Vinter olympiaden har inte samma underbara flora av sporter man aldrig annars ser på primetime TV som sommarspelen. De sporterna i denna kategori som vinterspelen då bjuder på tenderar till att inte alls ha samma action aura som sommarmotsvarigheterna; inget ont om curling men de e ju inte samma sak som brottning, boxning, judo, taekwondo fäktning och verkligen inte att förglömma actionsporternas actionsporter; hästpolo och fältritt där dör ju både kusarna och ryttarna som flugor, helt magiskt galet men förståss otroligt spännande.

Nå vad göra... det finns ju helt enkelt inga andra actionvintersporter å tala om förutom eventuellt bandy men de e ändå mest målisarna som e balla som frivilligt ställer sig ivägen för en stenhård liten boll som man får klippa till hur hårt man vill och till råga på allt gör detta på skridskor. Heeeelt orimligt beteende men de dör ju inte precis. Fasen de blir ju inte ens skadade så ofta. Nä för bövelen vi vill ha blod!

Nyckeln är att kombinera sporter till nya sporter. Det har funkat förr ... skidskytte. Martin och Kalleballe spånade lite igår (st Patriks day har samma effekt på Martin som sömndeprivation har på mig) under vårat pokerparti finslipade vi planerna och har nu ett lysande program färdigt till Vancouver 2010 som kommer att blåsa sommarspelen i Bejing ur vattnet.

Resonemanget bygger på den glasklara logiken att tjurfäktning om alls en sport lätt skåpar ut alla andra sporter i politiskinkorrekthet, blodighet och allmänt dålig smak - alltså det gjutna materialet för kombination med vintersporter för att skapa de ultimate vinterspelsprogrammet. Vad sägs om:

- Tjurbackhoppningsskytte;. Man bygger två hoppbackar mitt emot varandra, spänner skidor på rodeo tjurar och hoppar två tävlande sittandes på dessa tjurar emotvaranandra och försöker i luften skuta varandras tjurar - det gäller att hålla sig kvar på den vilda rodeotjuren, försöka pricka motståndarens tjur samtidigt som man undviker att få sin egen tjur ihjälskjuten  och dessutom kan man ju göra tricks i luften för ytterligare poäng. Här kan Bofors eventuellt vilja gå in som huvudsponsor, vi är öppna för produktplacering när det gäller vapen, Carl-Gustaf bazookas har väll tappat en hel del marknadsandelar på sistånne. Vi har övervägt att man kanske skall ha lansar men vi tror att marknaden för Tornespelsprodukter är svagare än vapenindustrin rent generellt.

- Laglängdskidåkning ala Pamplona; fyra skidåkare i varje lag med sammanlagt 5 skidor. Lagen startar i en masstart alá vasaloppet 10 minuter efter start släpper vi iväg 1000 tjurar efter skidåkarna. Eventuellt blir det roligare om tjurarna måste stå på 1001 skidor men det måste nog fälttestas några gånger för att avgöras säkert.

Exempel på tjurfria sporter skulle kunna vara:
- Fullkontaktskonståkning; Alla konståkarna är på isen samtidigt och det är naturligt vis tilåtet (och uppmuntras) med tydliga element av kickboxning, kanske lite som capoera on ice. De e klart... även fullkontaktskonståkning skulle säkerligen inte bli sämre av att man hade ett 10-tal vilda tjurar på isen också.

- Vi spånade också på tjursuplierade bobvarianter men vi fick ingen större klarhet i om tjurarna skulle sitta i bobbarna eller ej och i så fall var skulle de mänskliga tävlande vara?

...nä nu får det fan vara nog med dumheter återkommer när jag har försökt sova i några timmar.

Jag har varit inne på detta förut men jag tänkte att jag skulle få det i pränt. Asså miljömärkt... Vafan!!! Det har ju gott troll i detta som alt annat. Till att börja med så ekologiskt odlat my ass!!! Ekojordbruket måste gödsla mer för att hålla samma produktivitet så vattendragen runt blir övergödda å skiterihoppsig. Detta ser ju ut som att det skulle kunna bli ett seriöst inlägg men ni känner ju mej så se hur det spårar ur illa kvikt här; Nästan alla mjölkbönder kör ekologisk mjölk idag så i den vanliga mjölken ere mest ekologisk mjölk åxå. Bortsätt från det djupt omoraliska i att här går jag å tror att jag köper najs miljöfarlig evilmjölk men i själva verket dricker jag hippimjölk från kor som inte ätit någe gift alls å knappt lidigt det minsta. Bortsätt från detta så hur skall växthuseffekten kunna ta nån riktig fart när alla motarbetaren såhär!!!!