OogieBoogieMan

Ganska slut i huvudet idag. Har inte vart utanför dörren utom en kort tripp till affären i morse för å fixa frukost. Dom hade drakfrukt för 22 spänn styck - inte så lite giftigt. Killen i affären tyckte att det var extrapris och sa att de normalt kostar upp mot 40 skinande. Jag fattar inte varför de är så dyra. Den är ju inte större än en apelsin, ni vet en riktig apelsin - inte de där andra puttefnaskcitrusarna som är lättskalade å så. Å den smakar ju typ som en kiwi så hur i helvete är det ekonomiskt försvarbart att köpa drakfrukt för 22 spänn styck.

Tillbaks till slutandet i huvudet - har somnat ifrån samanlagt 3 olika medier idag - Film, rättning och musik, mitt under dagen. Det är inte heller som om jag direkt sovigt illa eller hade nån särskilt jobbig eller för den delen märkvärdigt sen dag i går. Måste vara mörkret och slutet på terminen som spökar med mig.

Ja just de, sen kan jag typ inte använda Internet för jag har åkt på ett riktigt nasty virus på datorn så jag måste försöka vara frånkopplad så mycket som möjligt tills jag fått det i check. Har setat och jagat det runt alla mina tre hårddiskar i snart en vecka, men fanstyget e lurigt och kopierar sig hela tiden till nya lömska ställen. Tar dock risken å surfar några minuter å passar på å lägger upp detta nu. Får se om jag får död på fanskapet till i morgon eller om jag sommar ifrån min virusjakt också...

Måste verkligen köpa en ny bokhylla. Har nu dubbla rader och böcker som ligger ovanpå de andra på alla hyllor, rent kaos säger ja er, å sånt kan vi ju inte tillåta. Särskilt inte nu när det lackar mot ja ni vet å då kommer man ju komma hem med en till två packlårar med nya böcker - det blir lätt så när ens morsa har doktorerat i litteratur och ens morbror är förläggare. Kul å vara familjemedlemmen som har dyslexi. Lyssnar mycket ljudböcker på bussen på mornarna men nu har vi ju kommit in i den mörka perioden. Har varit så trött denna vecka att jag två gånger somnat ifrån fastän jag nu lyssnar på en bok inläst av den spottande, fräsande, viskande, skrikande übergalningen Ernst-Hugo. När jag var liten var TV inte lika actionbetonat som nu. Ett barnprogram som gick och var så vitt jag förstår poppis var bokstunden (eller nåt liknande) då satt nån å läste en bok rätt upp och ner. T.ex. satt Astrid själv å läste Emil tror jag. Vad jag är helt säker på var i alla fall att Ernst-Hugo läste Kale och chokladfabriken å det var helt sjukt ruskigt. Jag hade svåra mardrömmar å så. Lätt en rival till Westerberg i traumatiska barndomsminnen ...eller tja jag var ju lite äldre och uppskattade ju det kusliga lite mer - utom just när det var läggdags dårå. Undrar om någon nånsin kommer fylla Ernst-Hugos skor liksom... sånna talanger är ju liksom inte en på miljonen åsså skall man lyckas också... nä det kan nog dröja.

För å visa hur dedikerad jag är så skall jag försöka hålla frekvensen nu här. Först till mina löften; motsols, köttfärslimpa. Vidare upplever jag att det är viktigt att få gnälla lite; Varför har vi världens sugigaste innebandytid? Inte nog med att det är mellan tio och elva på kvällen i jävla allianshallen (över en mil bort härifrån). Med dusch och transport e jag sällan hemma före midnatt å då skall man ju försöka varva ner lite så man kan sova. Nä det räcker vist inte utan det måste vara på skitonsdagar också när ag e helt jävla slut och oftast invalid efter tisdagens sparringpass på brottningen.

Ok färdiggnällt. Nu blire triviala betraktelser ...eller snarare snart för först skall jag ta en liten mat paus hmmmm undrar om det är sjyst med ost på majskolvar?

Jaha tiden rann iväg å redan ere helg. Blev inge bloggande under veckan då det var en ganska fullspäckad vecka med en våldsam massa träning och arbete. Nå fortsätter mitt filmrecenserande i stället för å gnälla över mitt livs tyngsta sparringrunda eller invalido-vänsterarmen det fick till följd eller ens rutten innebandytiden vi har.

King of California

Michael Douglas i sitt livs roll och Evan Rachel Wood som har huvudrollen är ännu bättre än hon var i thirteen. Är normalt sett inget jättefan av Douglas men här briljerar han! Jag hade inga större förväntningar på denna rulle. Den visades på en bra tid och synopsisen lät skoj vilket räckte för att jag skulle ge den en chans. Visade sig vara ett rent mästerverk! Miranda är snart 17 och bor själv i sin pappa, Charlies hus medan han sitter på hispan. När Charlie blir utskriven en dag utan att för den skull ha blivit det minsta mindre kocko vänds Mirandas liv upp och ner igen då hon försöker ta hand om honom. Charlies världsuppfattning är minst sagt skruvad och med honom i huset är det omöjligt att inte dras med ner i hans vansinniga värld där nakna kineser flyter i land på stränderna och spanska guldskatter finns begravda i marken. Ett underbart replikskifte i filmen då Miranda får spel på Charlie:

?-         You never take any thing serious. You just think the world is here to amuse you.

?-         ...well ...yeah! ...look at the world! (yxtokigt leende)

Det är då svart att inte undra om inte möjligen det är Charlie som är frisk och världen som är sjuk. Vilken värld vill du helst leva i? En värld där en snart 17åring måste arbeta sena skift på McDonalds för att ta hand om sin sinnesjuka far! Eller en där far och dotter tillsammans med hjälp av en gammal dagbok kan hitta en dublonskatt nergrävd i marken.

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford.

I denna oerhört vackra och lite otippat långsamma film får vi följa de sista åren I den legendariske laglöse Jesse James liv. Ur ett neutralt perspektiv med en stundom återkommande berättarröst får vi följa hela ligan från det sista tågrånet genom de inre stridigheterna och mordet på James och slutligen Robert Fords öde. Bilderna är starka och vackra i sin karga hårdhet perfekt ackompanjerade av musiken av Nick Cave och Warren Ellis. Filmen är oerhört välspelad av alla skådespelarna och berättandet är förvånande kylligt och välavvägt. Filmen är helt kompromisslös. Inte vid något tillfälle försöker den ställa sig in hos tittaren. Om du har 163 minuter över till rent estetisk verksamhet nån gång se denna rulle.

163 minuter med en lång ranglig mans hjässa för hela underdelen av bilden och i super osköna nersuttna stolar och till slut riktigt dålig luft var dock inte ideala förhållanden så helhetsintrycket blir denna lilla pärla ändå ett av de svagare korten för året men som sagt det har inget med kvalitén på rullen å göra.

I'm a cyborg, but that's OK

Ok Park Chan-Wooks filmer är ju must sees så det var en no brainer att köpa biljett till denna men... det stod att detta var en komedi!? En komedi från skaparen av Oldboy och joint security area? Kan det funka? Mja... det var ju då inte direkt någon komedi även om jag skrattade en del. I detta startfält så är det svårt att slutligt avgöra men helt klart en kandidat till bästa rullen på festivalen. Detta är magisk realism när det är som bäst. Inte många regissörer har vågat sig på att överföra denna min litterära favorit genre till film och de som gjort det har sällan valt ett så seriöst ämne. Faktiskt kan jag bara komma å tänka på en nu här direkt  - Terry Gilliams -  och han är mycket men aldrig särskilt seriös. Kanske kan man tänka sig att detta är hur Gökboet skulle ha blivit om det hade berättats av just Gilliams och ur någon av de på riktigt knäppa patienternas perspektiv. Vi får i filmen följa en ung flicka som blir intagen på ett sinnesjukhus eftersom hon är på väg att dö av svält till följd av sina schizofrena vanföreställningar. Vi får se hennes första tid på sjukhuset med de andra patienterna helt sett ur hennes egna ögon. Resultatet går som sagt kanske bäst att beskriva som en korsning mellan Gökboet och fear and loathing in Las Vegas. Helt briljant! Man skrattar och gråter om vart annat.

Ok nu får det räcka för i dag... fortsättning följer.

The Darjeeling limited

Ok detta e en Wes Anderson film och den informationen skulle ju kanske räcka som recension. Mannen har ju en viss stil och han har ju ännu inte gjort något sämre än briljant. Darjeeling limited e inget undantag. Tvärt om! Detta piskar stjärt med hela hans katalog inklusive Rushmore, ja ni läste rätt - detta är bättre än Rushmore! Tre bröder, födda in i ofattbar rikedom  förlorade för ett år sedan sin far i en bilolycka. De har inte sett varrandra sedan begravningen och möts nu på ett tåg i indien "inbjudna" till en "spirituell" resa för att komma varandra närmare av äldste brodern. I en trång liten hytt med alla sina prylar får de en mer spirituell upplevelse än de kanske räknat med. Kom sent även till denna film men fick suverän plats på toktur i en annars fullsatt salong.

Efter att ha blivit leggad två gånger tidigare på olika krogar den kvällen, båda gångerna med förvånade miner och på det andra stället ett föga smickrande "å fan vad gammal du var" blev jag i denna paus mellan filmer nekad inträde till en skitpub på Regeringsgatan där vi tänkte se sverige - spanien.

"har ni fullt eller kan man komma in?"

"inte du i alla fall"

"..."

"Hur mycket har du druckit egentligen"

"ehhhh... vill du lukta på min andedräkt, jag har inte druckit en droppe på över 15 år"

"...nåt skit eru ju på så dra innan jag lackar"

Jävlar vilken deja-vu, detta brukade hända mig non stop förr i tiden men jag trodde jag var för gammal för det nu men icke... idioter tycks vara kvoterade till Stockholms krogvaktsjobb - en av anledningarna till att jag trivs så bra i u-a.

Confessions of Pain

Andrew Laus nya thriller. Film noir i Hongkong. En ung karriärpolis kommer endag hem och hittar sin fru med uppskurna vrister i deras säng. Krossad under sorgen av sin frus självmord blir hans liv en spiral av dekadens och några år senare är han en depraverad privatdeckare med ett seriöst förhållande endast till Jack Daniels. Hans förra poliskollega och närmaste väns fru kontaktar honom när hennes far blir brutalt mördad och ber honom hjälpa till med utredningen då hennes man inte får vara delaktig i fallet eftersom han är familj och de inte riktigt litar på polisen som har fått fallet.

   Som sagt klassisk film noir men med samma känsla som han slog igenom med i young and dangerous och sedan gjorde Lau till en världskändis med Infernal affairs. Ibland saknar jag hans tidigare lite speciella take på wuxia genren med mycket humor och flashiga effekter men det är klart detta är majsigt som fasen det med. Tyvärr förstördes det alltid vackra fotot av att det var vaj på projektorn så att de sände filmen med endast fokus på nedre halvan av filmen. Ofta såg man bara en mun och en haka utan ögon eller en kropp utan huvud. Sånt som man får räkna med på en filmfestival men ändå mycket störande. Köper förståss dvdn så jag kan seom den med hela bilden så det kommer ju ordna sig.

OK fortsätter i morgon tror jag, har en hel del å rätta till i morgon så 3 down 9 to go.

Ok kom just hem. Kommer jag vara trött i morgon? Ja. Är det värt det? Any day, twice on a Sunday  ...åh ja just de, de e söndag i dag, eller tja tekniskt sett igår dårå. Lovade fullständig rapport. Så det kommer - vet inte om jag orkar skriva alla 12 recensionerna nu i natt men jag skriver på åsså får jag fortsätta i morgon - måste ändå varva ner lite innan jag går till kojs. Har dessutom en liten karamell som jag gått å sugit på ett tag för å lätta upp stämningen lite, i vanligordning en osmaklig liten text som jag nog plitar ner idag eller i morgon för de av er som inte e sugna på film och tycker att jag inte riktigt hållit formen på sistone.

Årets upplaga måste vara en av de bästa filmfestivaler jag besökt as far as mitt val av filmer goes. Inte kanske för att det är de bästa filmer jag nånsin sett på filmfestival men för att jag har lyckats pricka en helt ofattbar standard. Jag har sett samtliga filmer jag ville se utom Eastern Promises som jag inte lyckades arbeta in i programmet och Flash Point som jag skulle sett förra söndagen men som dom ställde in visningen av utan att ge någon förklaring. Dessutom fick jag in några chansningar som visade sig vara små pärlor som så ofta när man chansar på filmfestivaler. Endast med något undantag, vilka jag återkommer till i respektive recension, fick jag för salongerna bra platser även om jag inte är något fan av stora salongen på Saga med sina nedsuttna sitsar och rubbade lay-out. I den ordning jag såg filmerna följer nu mina recensioner.

A Battle of Wits

Kinesisk Wuxia film men trots att allt är som det skall i wuxia genren; elak krigsherre hotar en stad full med hyvens och rättskaffens allsköns hjältar (och en och annan feg å usel skurk) Staden får hjälp av en kampsportsmunk som är ännu mer hyvens en alla de andra tillsammans. Ja å filmen utspelar sig givetvis under spring and autumn perioden strax innan kejsaren av Qin enar Kina och dryper som sig bör med underliggande klassiska filosofiska problem, denna gång Mozis pacifistiska läror ställda mot Sun Zis allt annat än vända-andra-kinden-till-predikande läror. Nå trots de är detta allt annat än en vanlig wuxia film. Jag tror Masen myntade uttrycket Horneblower-perspektiv som med viss rätt kan användas här. I stället för det vanliga flygandet och graciösa balettdansandet med svärd och allsköns shaolinvapen fokuserade filmen på det taktiska och politiska spelat runt belägringen. På ett sätt som mer påminner om västerländska epos så som Illiaden och faller in i den berättartradition som så ofta används i våra krigsskildringar som t.ex just Honreblower och den senaste tidens många försök att tjäna pengar på riddare i stora fältslag; Kingdom of heaven, Alexander eller nästan alla andra världskriget filmer som gjorts. Greppet känns dock förvånande fräscht under dessa omständigheter och filmen som jag egentligen inte hade någon bestämd uppfattning om måste räknas till en av de stora överraskningarna. Helt klart bland det bästa jag sett i genren. Och då har jag ju varit ett stort fan av denna genre sedan tidig ålder. Det ända som finns att klaga på är platserna jag hade. Satt lite off långt back till vänster då vi kom sent till visningen. Framför mig satt nån snubbe med ett oresonligt krullhår som spretade långt upp i undertexten och som för å jävlas envisades den fan med å sitta å småhångla med sin flickvän så hans huvud pendlade fram och tillbaks över texten så att det var omöjligt att hitta en sittställning där jag kunde se den ju nödvändiga textremsan utan att själv behöva svaja med i hångelvågorna. Ja ja smällar man får ta.

OK klockan tickar på och jag har nog hunnit komma i sovstämning i alla fall så jag fortsätter i morgon.

Har spenderat några dagar i biomörkret. Jävligt mycket bra film (återkommer med full rapport och recensioner nästa vecka när det är över.) Har inte sovit så mycket. Förr i tiden brukade jag å Christoffer skoja om att man skulle tälta på Stureplan under festivalen för å få den rätta festivalkänslan men nu blir jag utpumpad nog av å ligga på jontes soffa. På den tiden hade man ju helt klart mer energi. Har gjort 12 filmer nu på en helg och det har vart pressat. 97 recenserade jag över 40 filmer live i radion under festivalen och då recenserade jag långt ifrån alla jag såg. Helnattvisningarna är nu mera helt uteslutna. Skulle somna lagom till film nr 2. Återkommer när jag sett sista rullen.

Matilda frågade mig: Vilket är ditt absoluta favoritband/ favoritartist?

Det är inte en så lätt fråga som det verkar. Jag vill ju inte vara tråkig å bara ge det enkla svaret att jag inte har någon. Under min uppväxt var jag mycket trogen några olika artister i en serie av favoritartister.

Mitt första favoritband var Twisted Sisters sen upptäckte jag Pet shop boys och var trogen dem väldigt länge även om jag under den tiden gillade många andra artister väldigt mycket så hade jag utan att blinka nämt psb på frågan.

Så en dag glömde en äldre bekant en kassett i vår bil som jag lyssnade igenom. Det var Ramones Mania den måste ha varit hyffsat ny så jag var väll strax under tio år eller så. Ramones är den artist som liksom har fått följa mig längst. Jag har väll i stortsätt alla deras plattor utom kanske nån av deras sista. Jag vill fortfarande hävda att jag älskar deras musik och om någon spelar Ramones blir jag alltid glad men jag kan inte säga att jag lyssnar särskilt mycket på dem och har väll inte gjort det heller på mycket länge men som sagt jag älskar dem fortfarande och att de ställde in på Hultsfred 95 (tror jag det var) är en besvikelse som fortfarande svider. Jag grät när jag fick höra att Joey dött för att det ju då definitivt var kört att få se dem live. Ramones gjorde mig till punkare och startade mitt seriösa musikintresse men när jag väl startade mitt första band hade jag redan gått vidare. På högstadiet (sjuan till nian) var det framför allt amerikansk HC som gällde blandat med en del svensk och brittisk punk. Det var viktigt med DIY och det politiska var minst lika stort som själva musiken. Minor threat, Dead Kennedys och Bad religion betydde mycket för mig under den tiden och jag gjorde flera livsstils beslut som jag står vid än idag. Som synes börjar redan under denna tid konceptet favoritartist att luckras upp. Under gymnasiet breddar jag mig till att omfatta många former av DIY musik. Gymnasietiden är väll den då jag skilde minst mellan mig och min musik. Jag var på många sätt både den musik jag lyssnade på men framför allt den musik jag skrev. Det band som kom att bli mitt längsta och mest personliga formades under denna tid. Det var också det första jag släppte skivor med och åkte på riktiga turnéer med. Det bandet var oerhört influerat av Fugazi och Shellac och kanske lite av Primus också som väll var det band jag var mest besatt av under den här tiden.

Detta är historien om de punkartister som var viktigast för mig under denna tid men parallellt med detta slutade jag aldrig lyssna på metal och synth/goth. Mitt första riktigt långa förhålande (slutet av nian till slutet av ettan) var starkt förknippat med Sisters of mercy och Bathory (deras doom grejjor) och jag spelade under den tiden trummor i Tilt inc och några senare Deccapitation - goth respektive doom. Jag kan inte lyssna på smashing pumkins utan att tänka lite på Yvonne mitt andra långa förhållande på gymnasiet. När jag tänker på Alex, Boethisu och de andra av mina gamla högstadiepolare så tänker jag på body synth framför allt Front 242 och Future sound of london men också på kraftwerk. När jag tänker på Dalhäll, Andersson och östergänget är det svårt att inte tänka på Hendrix, BB King och Muddy Waters. Martin och jag kommer alltid att ha Violent Femmes gemensamt och genom vår nu 14åriga symbios har vi alltid kommit tillbaks till deras första skiva i ur och skur. Morsan är för alltid förknippad med sin dubbelgångare Janis Joplin. Ni skulle sett henne när hon var ung inte ens jag kan se skillnad på vem av dem som är vem. Farsan är för alltid förknippad med Simon and Garfunkel.

Merparten av de band och artister jag nämnt återvänder jag mer eller mindre frekvent till fortfarande. De artister jag mest frekvent återkommer till måste nog vara Sonic Youth. De har inte gjort ett dåligt album och pushar ständigt gränsen för vad pop kan vara. Den artist jag har mest respekt för kanske är Miles Davis. Han lär en gång ha blivit inbjuden till en fest i vita huset under Reagans presidentskap. Nancy Reagan lär ha komit fram till honom och försökt konversera. Hon skall ha inlett med; "ja alla som är här har ju gjort något spännande så vad har du gjort?" Davis skall ha svarat "förändrat musikhistorien två gånger" vilket då e lite av en underdrift. Det var väll närmare bestämt tre gånger. David Bowie har utan tvekan den största posten i min skivsamling och jag skulle utan att blinka utnämna honom till den mest geniala popartisten i historien. Men ingen (eller möjligen alla) av alla de artister jag pratat om kan med rätta sägas vara en favorit artist. Men efter gymnasiet började jag nästan direkt att arbeta med att spela musik i olika former; radioproducent, DJ, Konsertarrangör o.s.v. Det blev då omöjligt att egentligen tala om favorit artister i ens en slentrianmässig form och verkligen inte in någon absolut form.

Förlåt jag vet jag svarar inte på frågan men jag försöker i alla fall så gott jag kan.

Har inte skrivigt nåt på länge. Har kanske inte haft så mycket tid förståss. Har hunnit renovera sovrummet å komma igång med brottningen igen, även där efter att vi har fått nya lokaler så att träningstiderna faktiskt passar med mina arbetstider. Det märks att jag bara tränat sporadiskt de senaste året-å-ett-halvt; är otroligt ringrostig och har gjort illa mig rätt mycket mer än vanligt. Huvet kan så mycket mer än kroppen liksom - å då gör man illa sig. Lyckades leka räka med en 90 kg kille på mig förförra veckan; sånt är tydligen inte bra för ryggen så den valde att låta som en näve bubbelplast hårt kramad å sen ville inte lungorna andas mer på ett tag - obehagligt kan man säga. Det gör fortfarande rätt ont när jag hoppar eller när någon sprawlar i min gard men annars är det bara på morgonen när jag vaknar jag är lite stel.

Roligare är då förståss att mitt sovrum har förvandlats till lägenhetens stolthet. Modernt, stilrent men mysigt. Viktigast av allt de rosablommiga tapeterna från1983!!! är väck. Asså jag vill ju inte ta något från brottningen - den är förståss skitkul. Annars skulle jag ju inte fortsätta trots ehh vissa missöden men renoveringen av mitt sovrum var mer än välbehövlig - rosa blommor damn it!

Ytterligare roliga nyheter är att jag kommer bli kollega med Nicke igen. Efter att ha tjatat sen vecka ett hart jag äntligen lyckats matchmaka så att han kommer till ett arbeta där hans talang kommer att uppskattas på riktigt. Välkommen till Enköping!

Slutligen så har jag nu förståss hunnit lyssna igenom både Young och Harveys respektive plattor. Harveys är en vacker liten pärla i samma stil som stories snarare än den lite rockigare hu hu som jag väll aldrig riktigt har lyckats vira mitt huvud runt. Young presterar även han på full fräs efter att även han var ganska tråkig sist. Detta är lätt i klass med hans bästa på 90-talet och kan bitis till och med mäta sig med hans klassiska utgåvor. Låten Boxcar kan var det bästa han har gjort på bort åt 25-30 år.

Har inte bestämt mig om jag gillar chefens nya än; Radio nowhere e rätt skön på nå vis men känns mer REM än sprängsten. Sen ere e-streetkänsla på de flästa låtarna som följer vilket ju inte e min favochef egentligen. E ju mest ett fan av de mer rena avskalade grejjorna, Magic å Devil's arcade e just lite mer avskalade å riktigt sköna faktiskt även om de nog skulle ha tjänat på att vara ännu mer tillbakahållna tror jag. Last to die och Long walk home e sköna trots E-streetsoundet och jagt tror att de kommer växa på mig. Den enda låten som till fullo lever upp till mina önskemål e den super tighta Brucan låten Terry's song - en given klassiker.

I övrigt så verkar Downs nya skön. Har bara hunnit lyssna ett varv än men det låter väll som det skall och kommer antagligen växa på mig som det brukar.

MIA's nya e grym - hon hade ingen lätt uppgift att göra en uppföljare till en så smal och samtidigt överhypad platta men hon fixare med bravur. Hon lyckas expandera sin egen formel utan att bli varken pretentiös eller stagnera.
 

Börjar bli frustrerad att jag inte fåt tag på and you will know us by the trail of deads nya (hmmm från förra hösten fan) än. Hade först ingen aning om att den släppts förens efter jul och har sedan letat men nej den går inte att hitta på vinyl nån stans. Skulle kännas som å kapitulera å köpa den på CD (å det är lite lurigt det med) då jag har alla andra plattorna på härlig svart vax.

Shit asså... *skall läsas med "värsta" fjortis uttalet* ...nya musikbörsen e as-scary. Jag blev utfattig av att bara titta genom skyltfönstret - å då lämnade jag en hel bunt med riktiga dyrgripar. Urvalet blev tvunget att ske på vilka skivor som var minst troliga att nån snorig skitunge skulle hinna sno ur backarna innan jag har fått ny lön - inte denna (på fredag) den e redan upp budgeterad till diverse nödvändiga uppgraderingar av lägenheten - nya bokhyllor å garderober är nu inte längre bara önskvärda utan ett rent måste, högar av skivor, böcker å kläder som inte får plats ligger över hela lägenheten i (visserligen prydliga - pedant som man e) högar som efterhand vuxit till jengatorn. Nä banne mig det blir till å ligga å lurpassa nere på svartbäcksgatan för att där tala i tungor å dela ut vakttornet eller på annat sätt skrämma bort alla med till närmelsevis någon form av smak - allt för å stilla mina nerver - för där inne, på skivbörsen var jag tvungen att lämna; två shelac vinyler jag bara har på cd, en Swans samling på vinyl samt några heligt lysande tidiga mudhoney vax å en onämnbar uppsjö av annat myspys jag knappt ens mins i min ångest. Vojne vojne hur skall detta gå. Jävla matte å ligga å sammla upp så mycket bra bara för å ställa ut på en gång. Han lär ju fatta att jag inte kan ha råd med allt på en gång å portionera ut det till mig lite i taget. Åsså släppte ju arcitecture in helsinki nytt nu som jag måste lura på hur jag skall kunna lägga mina lurviga på - kanske jag skall ta å ladda ner ändå tills jag löst problemet.

OK here goes.
Landade i Kairo klockan två på natten. Fäktade bort några vilda taxichaffisar som försökte sig på å spela svårprutade eftersom vi ju rätt uppenbart var nya i landet *duh*. Hittade snart en svarttaxi vars pris vi snart brottat ner till en rimlig summa. Efter att killen som körde sjutsat hem sin feta morbror eller nått i andra änden av stan letade han sig ganska tryggt fram till vårt hotell. Deppigt nog hade vi typ inte sovit på planet och våra rum var reserverade till följande dag. Vi var bra nära å bege oss ut i Kaironatten för å leta sovplats men portien sa att han hade tidig utcheckning på morgonen och att vi kunde få de rummen om några timmar. Fram till dess satt vi å rulla tummarna i hotellobbyn. Det fans AC så det var helt ok. Utetemperaturen måste ha varit över 30 grader mitt i natten.

Efter att ha sovit en stund begav vi oss ut strax efter lunch för å känna lite på stan å för å äta. Det var uppåt en 40 grader i skuggan men det var långt ifrån så obekväm hetta som en sån temperatur kan vara. Luften var snustorr och det fläktade faktiskt lite mellan de skitiga fasaderna. Staden har ca 20 miljoner invånare mer än en fjärdedel av landets 75 miljoner huvuden starka befolkning. Men dessa siffror är ju nått år gamla förståss och Egyptens befolkning stiger med en miljon ungefär var nionde månade enligt Rasha, en doktor i egyptologi som dagen efter guidade oss på egyptiska museet, pyramiderna och sfinxen. Vi spenderade nära 3 timmar i museet som inte hade AC och därför var något av en tryckkokare utan att för den skull ha sett ens en bråkdel av den permanenta utställningen. Efter två dagar i Kairo var det dags att hoppa på natt tåget söder ut. Giza train station var en myllrande förortsstation full med vanliga egyptiska familjer på väg att göra långresor ut i landet. Inte en turist så långt ögat nådde.

15 timmar i överraskande bekväma säten senare rullade vi in mot tågets slutstation, Aswan i södra Egypten. Ute var det 45 grader i skuggan men det gjorde ju det samma då det inte fans någon skugga. Solen stod mitt på himlen. Jonte var ivrig att lämna tåget ändå av för mig då okända skäl. Han hade strax innan vi kom fram skitigt ner hela toaletten, kanske inte på riktigt sprejat väggar å tak, som jag först fattare, men i alla fall missat toan rätt rejält och i misslyckade försök att städa smetat bajs lite här och där. Konduktörerna hade varit upprörda och han var orolig att de skulle lura ut att det var han.

I Aswan var det dags att embarkera kapten Mohameds och hans bror Alis, felucca, den urgamla enmastade segelbåtssorten som trafikerat Nilen så länge man kan minnas. Mohamad är galen i jordnötter och äter upp nästan hälften av Amandas medtagna stash. Han propagerar också för jordnötternas undergörande natur och menar att det är därför han är så stark och snygg. Sen får han för sig att jag ser ut som Bob Marley. Han sjunger "no woman no cry" om och om igen, inte låten alltså utan bara just dessa ord, som verkar vara de ända han kan av bobban, varvat med bedyranden om att jag ser ju verkligen ut som Bob *hmmm*. Vår kapten kan ha varit lite stenad hehehehe. När vi skall lägga till hoppar Mohamed i Nilen med ett rep å simmar iland eller till någon annan båt och drar in oss, mycket effektfullt.

Denna dag besöker vi en Nubisk by, Nubierna föredrar att leva som nubierna alltid har levt, eller nja nästan. Byhövdingen visar oss runt bland färggranna lerhus. Överallt är det får å getter och en å annan ungar som storögt tittar på oss. Kidsen gillar Zlatan. Vi kommer bra överens  fasten deras engelska e lite knackig. Hövdingen visar stolt upp byns stolthet, moskén och även bygget av deras nya skola. På ön där byn ligger känns det som ett helt annat land. Vegetationen är nästan tropisk och skuggan av de höga träden ger en välbehövlig svalka. Byhövdingen är hur ball som helst. Han måste vara uppåt 90 bast men han är kvick och frisk, har en affro värdig en Jackson och kedjeröker billiga egyptiska filterlösa cigg.

Efter seglandet är det dags för lyxigare båtar och vi checkar in på den lilla men lyxiga nilkryssaren melody. Det är knappt några gäster ombord så uppassningen är orimlig. På melody ligger vi i polen på taket och ser Nildalens landskap sakta flyta förbi. Då och då lägger melody till vid något tempel och vi går i land och utforskar lite. Denna form av turistande bär mig ju egentligen lite emot men va fan, det var ju såååååååå härligt. Fasen jag börjar nog bli lite gammal i alla fall. När vi kommer till Luxor är det dock slut med bekvämligheterna. Vi hyr åsnor och galopperar helt vilt i soluppgången ut i öknen för å ta oss en titt på gravkryptor. Coolast är tveklöst Ramses den niondes mycket spacade väggmålningar. Eller tja coolast var ju åsnorna. Det går typ inte å styra dem så mycket men de fattar att bilarna som susar förbi oss e farliga så de håller sig i vägkanten. Å sen ere bara å daska dem i aktern så att man håller en jämn galopp för det skumpar så erbarmligt när man travar. Lite lurigt å hålla sig kvar på åsnan ibland då det inte är riktiga sadlar som när man rider häst utan mest nän kudde å en filt. De har inte heller nåt riktigt betsel knappt ens en grimma utan mer ett snöre i munnen. Tja inte för att jag ridigt så mycket häst de senaste åren så det skulle nog vara lite ovant de me men detta var helt klart lurigt.

Luxor lämnar vi efter ett par dar i en militärkonvoj genom öknen till röda havet. Där åker vi ut med en dykarbåt till ett korallrev som är poppis med delfinerna. Delfiner e bra för de håller hajarna borta säger vår kapten. Vi tycker delfiner e bra på så många fler sätt. Delfinerna delar vår nyfikenhet och vid ett tillfälle måste det vara när 12 delfiner som cirklar runt mig så nära att jag nästan kan ta på dem. Korallrevet var fanstastiskt. Jag såg fler sorters fisk i minuten än jag dittills sett i hela mitt liv.

Ytterligare en militärkonvoj genom öknen denna gång som hastigast via sues så är vi tillbaks i Kairo. Där spenderar vi ytterligare några dagar med å besöka museer moskéer och koptiska kyrkor. Sista dygnet är vi utan hotellrum. Vi skall flyga hem klockan 4 på natten. Jag e lite rutten i kistan så hela ingen-tillgång-till-toalett-grejjen bekymrar mig lite. Min kongeniala sceam jag kommer upp med är att inte äta. Glömmer vist bort å dricka också. Snart har jag feber och ont i hela kroppen och upptäcker till vår fasa att jag lätt oss helt jävla visle i Kaironatten billarna susar förbi och vattnet i min flaska är pissljummet men vafan de e ju bara å sörpla bäst man kan. Jonte lyckas hitt tillbaks till vårt gamla hotell. Vi får åter igen låna lobbyn där vi sitter till vi beger oss av mot flygplatsen. Allt snurrade oroväckande under hela resan hem men det blev bättre när jag trila de in i min lilla lägenhet på eftermidagen.

Bilderna från förra inlägget

1      Al-azhar moskén i Kairo. En av de viktigaste moskéerna i världen. Lite som peterskyrkan i rom
2        Gata i Kairo.
3        Nån e hemma på sjunde våningen. I Kairo.
4        Edfu tempel utmed nilen i södra egypten.
5        Kapten Mohameds Feluccas segel.
6        Feluccor i södra egypten.
7        Koptisk kyrka från 1000talet och vattentorn.
8        Giza trainstation.
9        Jag i en gravkrypta vid gizaplatån.
10    Jonte i världens näst största stenbyggnad.
11    En liten pyramid är fortfarande en rätt imponerande syn. Bakom mig på detta foto är de två stora.
12    Fånga delfinen.
13    Karnak tempel.
14    Samma som ovan.
15    Jonte med sin åsna.
16    Ungar vid en busshållplats i öknen.
17    Soluppgång i öknen.
18    Stilla dagar på floden.
19    Nubisk man gör sig ordning för bön i byns stolthet, den hundra åriga moskén.
20    Kidsen gillar Zlatan.
21     Mera nubiska kids.
22    febrig å vilse i Kairo.
23    samma som ovan.

Accelerator rapport dårå: Kom dit ganska tidigt och lalla runt å kolla band på de mindre scenerna jag aldrig hört talas om vilket brukar rocka. Det gjorde det åxå; upptäckte två nya band varav ett lätt kan komma att bli riktiga favoriter. Loney, dear från Sverige var trevlig folkig LoFi-pop lite som loosgoats lät på slutet eller pavement eller yo la tengo i sina mer avskalade stunder fast inte riktigt lika brilliant som de senare (så vitt jag kunde döma av spelningen). Menomena från staterna var desto brilliantare. Ambitiös power emo lite åt mercery rev i sina teatralare stunder men mer avskalat och rått - sitter å lyssnar på skivan just nu och det bara växer och växer. Skall leta efter den första skivan vid tillfälle. Hade bara råd å köpa en å egentligen inte ens det - Egypten denna månad ju. Electrelane och the Gossip överträffade vida mina förväntningar. Såg nog båda banden som mycke hyp å lite verkstad men båda slog mina förutfattade meningar på fingrarna och jag skall nog ge dem en andra chans även som inspelningar. Så till anledningarna till att jag åkte dårå; Isis var snortajta och tog sin musik till om möjligt ännu mer spacade nivåer men det blev ändå lite av ett antiklimax. De fokuserade på nytt, osläppt material och den senaste skivan som jag och misstänker jag, av publikens ljumna mottagande, många med mig inte var särskilt inlyssnade på. De spelade bara två låtar från Panopticon och när de annonserade att det nu var dags för sista låten var det nära att bli en stor besvikelse men då som en skänk från ovan spelade de som sista nummer en lysande version av "the beginning and the end" från mästerverket Oceanc och spelningen var räddad om än som helhet något svår att ta till sig. Isis musik behöver normalt en hel bunt flippar på tallriken innan man ens börjar höra detaljerna i ljudmassan. Det är klart med det glasklara ljud de hade och hjälpen av att se dem spela var det lättare att ta till sig musiken än vanligt men man missar lite av poängen med att se Isis live - att de flummar å jammar till det - när det är första gången man hör så många av låtarna. TV on the Radio var lysande på scen men tyvärr hade de ett mongo till ljudtekniker. Ljudet var i bästa fall grötigt och ofta drunknade allt i basöverslag från bastrumman eller synten - äldigt synd på en annars så bra spelning. Tunde Adebimpe var oerhört karismatisk å låturvalet var faktiskt bättre än väntat; de öppnade t.ex. med young liars och betade av mycket material från båda fullängdarna men även från den brillianta young liars EP'n. Sen var det då dags för kvällens förutnämnda höjdpunkt - Modest Mouse. Har på något underligt sätt alltid lyckats missa dem tidigare så nu var det inget å snacka om - jag hade åkt till accelerator bara för å se dem om de behövts. Förväntningarna var naturligtvis skyhöga och kanske otaktiskt så men? ingen fara. Modest Mouse levererade mer än frikostigt. De öppnade pang på utan nått hej eller intro med "Bury Me With It" å sen stackade de upp allt man kunde önska sig från de två senaste skivorna. I processen så han de avverka allehanda instrument mellan sig så som banjo, ackordion, cornett, el-cello och otaliga elektroniska pryttlar. "Satin in a Coffin" och "This Devil's Workday" var absoluta höjdpunkter. Skall man klaga, å det skall man ju om man e svensk å så, så var det trist med det begränsade formatet och framför allt tiden som en festival spelning dikterar. Det hans bara med en enda låt äldre en good news plattan och det var självlart "3d planet" från moon & antarctica. Hade ju helst velat få lite större variation en så men som sagt på en timme och från en festivalscen inför en festivalpublik så var detta den i särklass bästa spelningen man kunde få av Modest Mouse. Åsså lite bilder:

Menomena
 

Jaha så han det gå jättelänge mellan uppdateringarna igen men jag har giltig ursäkt - jag e ledig... ehhh men asså jag har i alla fall lapp från mamma.

I alla fall så hare varit midsommar - lite mulet å regnigt stundom men i Sverige och inga begravningar eller pizzeriafyllon så långt ögat nådde. Faktiskt hade jag, Kalleballe, Jonas, David å Skitmartin skit kul ute på Kalleballes föräldrars sommarställe ...eller asså när man tänker sommarställe tänker man oftast inte sådant välstånd som det var där ute men i alla fall, det drog ju knappast ner upplevelsevärdet och trevnaden. Har tyvärr inga kort å lägga upp. Har dock nu lagt rabarber på Bromans kort från klassfesten men han hade raderat alla roliga jag å Martin tog men här är några i alla fall.

Sen så ere ju lite skoj på G. I morgon ere ju Accelerator med en hög med skitskojjiga band sen blire till å panga upp all boll vi har då vi skall ligga i hårdträning ute på banan nästa vecka - inte för att vi har några matcher på lut men i alla fall. Sen e allt bara en blank ouppbokad kalender att i lugn och ro ladda för Egypten. Sitter å skriver på några musikaler. Det är ganska kul får se hur bra de blir. Har inte skrivigt nån musik än men har manusen i mer och mer färdigt skick så idéerna till musiken klarnar alt mer. Rätt skoj att vara igång å skriva igen. Uppdaterar i helgen med rapport från accelerator.