OogieBoogieMan

Accelerator rapport dårå: Kom dit ganska tidigt och lalla runt å kolla band på de mindre scenerna jag aldrig hört talas om vilket brukar rocka. Det gjorde det åxå; upptäckte två nya band varav ett lätt kan komma att bli riktiga favoriter. Loney, dear från Sverige var trevlig folkig LoFi-pop lite som loosgoats lät på slutet eller pavement eller yo la tengo i sina mer avskalade stunder fast inte riktigt lika brilliant som de senare (så vitt jag kunde döma av spelningen). Menomena från staterna var desto brilliantare. Ambitiös power emo lite åt mercery rev i sina teatralare stunder men mer avskalat och rått - sitter å lyssnar på skivan just nu och det bara växer och växer. Skall leta efter den första skivan vid tillfälle. Hade bara råd å köpa en å egentligen inte ens det - Egypten denna månad ju. Electrelane och the Gossip överträffade vida mina förväntningar. Såg nog båda banden som mycke hyp å lite verkstad men båda slog mina förutfattade meningar på fingrarna och jag skall nog ge dem en andra chans även som inspelningar. Så till anledningarna till att jag åkte dårå; Isis var snortajta och tog sin musik till om möjligt ännu mer spacade nivåer men det blev ändå lite av ett antiklimax. De fokuserade på nytt, osläppt material och den senaste skivan som jag och misstänker jag, av publikens ljumna mottagande, många med mig inte var särskilt inlyssnade på. De spelade bara två låtar från Panopticon och när de annonserade att det nu var dags för sista låten var det nära att bli en stor besvikelse men då som en skänk från ovan spelade de som sista nummer en lysande version av "the beginning and the end" från mästerverket Oceanc och spelningen var räddad om än som helhet något svår att ta till sig. Isis musik behöver normalt en hel bunt flippar på tallriken innan man ens börjar höra detaljerna i ljudmassan. Det är klart med det glasklara ljud de hade och hjälpen av att se dem spela var det lättare att ta till sig musiken än vanligt men man missar lite av poängen med att se Isis live - att de flummar å jammar till det - när det är första gången man hör så många av låtarna. TV on the Radio var lysande på scen men tyvärr hade de ett mongo till ljudtekniker. Ljudet var i bästa fall grötigt och ofta drunknade allt i basöverslag från bastrumman eller synten - äldigt synd på en annars så bra spelning. Tunde Adebimpe var oerhört karismatisk å låturvalet var faktiskt bättre än väntat; de öppnade t.ex. med young liars och betade av mycket material från båda fullängdarna men även från den brillianta young liars EP'n. Sen var det då dags för kvällens förutnämnda höjdpunkt - Modest Mouse. Har på något underligt sätt alltid lyckats missa dem tidigare så nu var det inget å snacka om - jag hade åkt till accelerator bara för å se dem om de behövts. Förväntningarna var naturligtvis skyhöga och kanske otaktiskt så men? ingen fara. Modest Mouse levererade mer än frikostigt. De öppnade pang på utan nått hej eller intro med "Bury Me With It" å sen stackade de upp allt man kunde önska sig från de två senaste skivorna. I processen så han de avverka allehanda instrument mellan sig så som banjo, ackordion, cornett, el-cello och otaliga elektroniska pryttlar. "Satin in a Coffin" och "This Devil's Workday" var absoluta höjdpunkter. Skall man klaga, å det skall man ju om man e svensk å så, så var det trist med det begränsade formatet och framför allt tiden som en festival spelning dikterar. Det hans bara med en enda låt äldre en good news plattan och det var självlart "3d planet" från moon & antarctica. Hade ju helst velat få lite större variation en så men som sagt på en timme och från en festivalscen inför en festivalpublik så var detta den i särklass bästa spelningen man kunde få av Modest Mouse. Åsså lite bilder:

Menomena