OogieBoogieMan

Jaha tiden rann iväg å redan ere helg. Blev inge bloggande under veckan då det var en ganska fullspäckad vecka med en våldsam massa träning och arbete. Nå fortsätter mitt filmrecenserande i stället för å gnälla över mitt livs tyngsta sparringrunda eller invalido-vänsterarmen det fick till följd eller ens rutten innebandytiden vi har.

King of California

Michael Douglas i sitt livs roll och Evan Rachel Wood som har huvudrollen är ännu bättre än hon var i thirteen. Är normalt sett inget jättefan av Douglas men här briljerar han! Jag hade inga större förväntningar på denna rulle. Den visades på en bra tid och synopsisen lät skoj vilket räckte för att jag skulle ge den en chans. Visade sig vara ett rent mästerverk! Miranda är snart 17 och bor själv i sin pappa, Charlies hus medan han sitter på hispan. När Charlie blir utskriven en dag utan att för den skull ha blivit det minsta mindre kocko vänds Mirandas liv upp och ner igen då hon försöker ta hand om honom. Charlies världsuppfattning är minst sagt skruvad och med honom i huset är det omöjligt att inte dras med ner i hans vansinniga värld där nakna kineser flyter i land på stränderna och spanska guldskatter finns begravda i marken. Ett underbart replikskifte i filmen då Miranda får spel på Charlie:

?-         You never take any thing serious. You just think the world is here to amuse you.

?-         ...well ...yeah! ...look at the world! (yxtokigt leende)

Det är då svart att inte undra om inte möjligen det är Charlie som är frisk och världen som är sjuk. Vilken värld vill du helst leva i? En värld där en snart 17åring måste arbeta sena skift på McDonalds för att ta hand om sin sinnesjuka far! Eller en där far och dotter tillsammans med hjälp av en gammal dagbok kan hitta en dublonskatt nergrävd i marken.

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford.

I denna oerhört vackra och lite otippat långsamma film får vi följa de sista åren I den legendariske laglöse Jesse James liv. Ur ett neutralt perspektiv med en stundom återkommande berättarröst får vi följa hela ligan från det sista tågrånet genom de inre stridigheterna och mordet på James och slutligen Robert Fords öde. Bilderna är starka och vackra i sin karga hårdhet perfekt ackompanjerade av musiken av Nick Cave och Warren Ellis. Filmen är oerhört välspelad av alla skådespelarna och berättandet är förvånande kylligt och välavvägt. Filmen är helt kompromisslös. Inte vid något tillfälle försöker den ställa sig in hos tittaren. Om du har 163 minuter över till rent estetisk verksamhet nån gång se denna rulle.

163 minuter med en lång ranglig mans hjässa för hela underdelen av bilden och i super osköna nersuttna stolar och till slut riktigt dålig luft var dock inte ideala förhållanden så helhetsintrycket blir denna lilla pärla ändå ett av de svagare korten för året men som sagt det har inget med kvalitén på rullen å göra.

I'm a cyborg, but that's OK

Ok Park Chan-Wooks filmer är ju must sees så det var en no brainer att köpa biljett till denna men... det stod att detta var en komedi!? En komedi från skaparen av Oldboy och joint security area? Kan det funka? Mja... det var ju då inte direkt någon komedi även om jag skrattade en del. I detta startfält så är det svårt att slutligt avgöra men helt klart en kandidat till bästa rullen på festivalen. Detta är magisk realism när det är som bäst. Inte många regissörer har vågat sig på att överföra denna min litterära favorit genre till film och de som gjort det har sällan valt ett så seriöst ämne. Faktiskt kan jag bara komma å tänka på en nu här direkt  - Terry Gilliams -  och han är mycket men aldrig särskilt seriös. Kanske kan man tänka sig att detta är hur Gökboet skulle ha blivit om det hade berättats av just Gilliams och ur någon av de på riktigt knäppa patienternas perspektiv. Vi får i filmen följa en ung flicka som blir intagen på ett sinnesjukhus eftersom hon är på väg att dö av svält till följd av sina schizofrena vanföreställningar. Vi får se hennes första tid på sjukhuset med de andra patienterna helt sett ur hennes egna ögon. Resultatet går som sagt kanske bäst att beskriva som en korsning mellan Gökboet och fear and loathing in Las Vegas. Helt briljant! Man skrattar och gråter om vart annat.

Ok nu får det räcka för i dag... fortsättning följer.