OogieBoogieMan

As par request: Ett gott skratt förlänger livet men ett totalt skrattanfall kan omöjligen vara hälsosamt. Den lindriga sorten då man skrattar så att det kommer tårar är väll fortfarande skapligt trivsam men det finns värre sorter. Det är väll kanske inte så ofta men jag kan dra mig till minnes några gånger då upplevelsen är allt annat ön njutbar. När skratten skakar kroppen på samma okontrollerbara sätt som ett krupphostanfall gör; styrkan i externa lemmar som armar å ben försvinner så man segnar ner i en epileptiskt ryckande hög; muskulaturen i magen är utmattad och värker av ansträngningen och krampar tidvis; all kontroll över ansiktets kroppsvätskereserver är förlorad på ett otroligt obeklädsamt sätt; alltmedan det skräniga ljudet av hysteriskt skrattande (sällan lika uppskattat som det beklädsamma bubblande ljudet av den mer vanliga formen) kräver för sitt frambringande merparten av den luft lungorna förmår komma åt så att syrebristen faktiskt också den blir smärtsam. Men det är inte av denna anledning de flesta av dessa historier kanske inte lämpar sig för att återberättas. Men två sådana episoder har film som sin gemensamma nämnare och är i stort sätt oförargliga. Den första är väll inte mycket av en historia men kanske ett filmtips för de enstaka läsare som ännu inte sett den. Den andra som följer därefter är väll kanske en sån där historia då du som läsare kan känna ett vist medlidande med mig och min gruvliga situation och således naturligtvis en bättre historia.

Den första inträffade när jag i de yngre tonåren tillsammans med min barndomsvän Micke såg Monte Pythons Meningen med livet för första gången hemma hos mig. Episoden var särskilt plågsam då den varade så otroligt länge. Jag skrattade ganska mycket redan från det att förfilmen slutade (den om piratkontoret) och själva filmen började med en förlossning, men jag och Micke förlorade båda totalt kontrollen när musical numret bryter ut i every sperm is sacred. En kontroll vi inte återvann förens en bra stund efter eftertexterna och då återvann vi den bara under perioder eftersom vi fortsatte att skratta i stortsätt hela natten åt våra egna återberättanden av scenerna. 

Den andra filmrelaterade skrattortyrepisoden utspelade sig betydligt mer nyligen och har en mindre direkt koppling till filmen. Snarast hade filmen som visades nära nog inget med skrattandet att göra; om jag mins rätt var det en existentiell och svårmodig fransk animerad kortfilm men jag mins mycket lite av den så jag kan ha fel. Jag och Roobin var på Stockholms filmfestival och hade just sett en tysk roadmovie som väll var rätt så bra; skitigt östra tyskland; depraverat sex; början-av-tjugo-nånting-ångest å en jävla massa scheisse, fick å dirne. Filmen hade visats på en av mina absoluta favoritbiografer i Stockholm Olympia. Jag vet inte varför jag gillar den så mycket för den e en rätt vanlig singel bio. Salongen skiljer sig inte så mycket vid första anblicken från en på ett multiplex men det är som vanligt detaljerna som gör det och Olympia har nån sorts mysfaktor blandad med modärn bekvämlighet och förståss en himla massa minnen. Vår nästa film var en av de filmer vi sett fram emot mest av alla på hela festivalen; Sabus Monday, å den skulle visas också den på Olympia. Vi frågade volontärerna om vi inte helt enkelt bara kunde sitta kvar å det fick vi. Självklart nöp vi då de absolut bästa platserna i salongen. Längst bak till vänster om man tittar mot duken så finns det som en liten ficka bredvid maskinrummet där det finns två minibänkrader med två säten i varje. Den främre av de två raderna är som vilken rad i salongen som helst förutom att det bara är två säten men den bakre, där är benutrymmet avsevärt mycket mer tilltaget än någon annanstans i salongen och nivåskillnaden till den framförvarande raden är lite större - bra för korta lilla jag. Volontärerna berättade att de trodde att föreställningen var utsåld. Roobin föreslog att vi skulle knipa några sittkuddar så att inget ovälkommet huvud skulle komma å störa i underkant av bilden när vi nu satt längst bak å ju hade hela publikhavet mellan oss och duken. Jag visade rutinerat på de extra centimetrarna som vår lilla hylla gav oss och förklarade att jag setat i här många många gånger och att jag trots min ju ringa längd aldrig haft problem särskilt som "fickan" var så off att de flesta aldrig hittade den så sätena framför var alltid tomma. Roobin rusade fram i alla fall och hämtade några kuddar. "jag tog några extra till dig också. Man vet aldrig." sa Roobin, på sin Fellingsbrodialekt å gav prov på sitt bonnförnuft men blev förståss avfärdad av mig som bara rätt å slätt bonning. Snart nog började det strömma in publik i salongen. *följande skall läsas på ett asterixist vis* Hela salongen fylldes snabbt... Hela salongen? Nej! De två sätena i miniraden framför oss förblev tomma och jag nickade belåtet till Roobin då ljuset sakta tonades ner i salongen å den franska existentiella svårmodiga förfilmen började. Jag har för mig att den var svartvit. Då ser vi hur salongsdörrarna smygs upp och i ljuset som sipprar in syns först siluetten av en anspråkslös människa. Den blir dock nästan direkt ourskiljbar då det bakom den tornar sig upp ett stort mörker. Genom dörren träder in vad vi i det reflekterade ljuset från duken kan urskilja var två MC knuttar. Den första som sagt i allt övrigt det att han är en MC knutte, anspråkslös. Den andre är inte av människosläktet. Yetti i en läderväst hade varit både mindre och mindre hårig. Detta monstrum är och förblir det största jag någonsin sett gå på två ben. Salongen är full! Nej, inte riktigt... en volontär pekar dem i ljuset från dörren mot vårt lilla krypin. De smyger bak i salongen och sättersig på platserna framför oss. Monstret sätter sig framför mig. Hans jättelika huvud måste ha täckt mer än en fjärdedel av duken ur min synvinkel men det gör ingenting just då för jag är upptagen. Jag använder all min viljekraft för att inte brista ut i skratt och jag tror då att jag kanske skall lyckas. Jag biter mig stenhårt i läppen och blundar. Någon knackar mig på axeln - det är förståss Robbin. Jag öppnar ögonen och tittar på honom. Han kämpar också - hela hans underläpp är insugen i hans mun. Med tårar i ögonen böjer han sig ner. Från under sitt säte drar han fram tre sittkuddar som han gömt undan där och räcker dem till mig. Då brister det. Jag kan ju inte skratta då, där, när monstret sitter bara några decimeter framför mig. Men det går inte att hålla det inne - jävla Roobin. På golvet mellan stolsraderna utspelar sig just en sån episod som jag beskrev i inledningen fast ovanligt mycket smärtsammare då jag dessutom kämpar emot av hela min kraft. Det är ett fåfängt kämpande. Lika omöjligt som att försöka hålla emot Niagarafallet. Jag har kollat efteråt, förfilmen var nästan en kvart så episoden måste ha varat i omkring tio minuter men tiden stod stilla och ögonblick kändes som evigheter. Monstret försökte först ignorera mig men han var tydligen genast märkbart irriterad och kanske generad har Roobin förklarat för mig. Jag mins att Monstret i slutskedet av attacken fått nog, vände sig om och röt: "nu får du fan ge dig!". Med en nästan otrolig kraftansträngning kved jag: "förlåt förlåt" men kunde inte sluta riktigt än. Jag återfick inte kontrollen över mig själv förens ljuset tändes i salongen och skräcken utvidgades till att inte bara omfatta MC knuttarnas utan hala salongens vrede. I ljuset kunde jag se att också Roobin var helt förstörd han också men han hade i alla fall lyckats förbli i sin biofåtölj. Ljuset tändes dock inte på grund av oss, det var bara en kort paus för att ladda om projektorn till huvudfilmen och det verkar som om vi kanske inte hade stört fler än de närmaste. Sittandes på de tre kuddarna kunde jag sedan njuta av den fantastiska filmen Monday och båda jag och Roobin nämner ofta den filmen som en av de allra bästa filmer som gjorts trots att stunden innan vi såg den för första gången kanske är en av de hemskaste episoderna i våra liv - fylld av ångest och skam på en skala långt utöver det den franska kortfilmen om just det någonsin kunna frambringa.

Om jag törs kanske jag nån annan gång kan berätta den avskyvärda historien om den gång jag skrattade så att jag grät samtidigt som jag fick mer stryk än jag kanske fått sammanlagt under resten av mitt liv men det är en magstark berättelse om hiskeliga tilldragelser och förnedring utöver det vanliga. Om jag orkar kanske jag i stället berättar den roande historien om var de gamla grekerna förvarade sina pengar enligt somliga. Den involverar bara onyttig mat och överförfriskade tonåringar.

(Dedicated to you guys om ni läser) Jag är svårsomnad och lätt väckt; en sällan vinnande kombination. Jag vet inte vad som hade väck mig men det välkända ljudet jag nu yrvaket hörde kan ni kanske föreställa er om ni har hört barfota barnfötter mot parkett när det fått upp farten. Jag drar täcket över huvudet. Det må vara ljust ute men jag vill inte vakna än, inte så som jag befarar att det nog kan bli, men jag har tur, för denna gång har den relativa avlägsenheten av mitt rum från det andra i lägenheten räddat mig. Jag hör ett något tyngre nertramp och sedan en alls inte särskilt lång men ändå något utdragen tystnad innan sängfjädrarna i vad som måste vara Roobins säng och tack gode gud alltså inte min,  pressas samman mer än de förtjänar för att i panik göra det fjädrar gör - fjädra tillbaka. Allt under plågat gnissel. Roobin är inte svårsomnad och häller inte lättväckt - I detta fall inte heller det en vinnande kombination, då han således inte haft någon möjlighet att så som jag stålsätta sig inför den mestadels nakne Martins invasion av hans sänghalm. Martin må vara skruvad, ja rent av på ett sjukligt sätt så, även i nyvaket tillstånd men oförutsägbar är han inte. Jag tror mig veta vad som följa skall men det skulle bli så mycket värre för Roobin och således bättre för mig. Den enes bröd... Fjädrarna i sängen har inte hunnit nå jämvikt under den nya tyngden innan de ånyo ansätts av det patenterade martinska kaninjucket. Om någon har spelat det gamla grå-låde-spelet Track and field II kan de kanske föreställa sig detta kaninjuck om jag säger att Martin antagligen är oslagbar i simningen utan att använda vare sig femkrona eller ens sina fingrar. Den svårt homofobe Roobin grymtar ogillande under det brutala uppvaknandet. Och nu händer det... Ett snarlikt men ändå urskiljbart annorlunda gnisselljud frammanat av en djupare kontraktion av fjädrar som hittills måste ha varit mestadels förskonade och en nästan momentan lätt klatsch eller kanske duns, eller hur man nu skall beskriva ljudet av kalsongklädda skinkor som försöker knuffa likaledes kalsongklätt skrev ifrån sig. Därefter ett kvävt gnyende från Martin "akta fan, jag har ju morgonhalvstånd" absolut momentant följt av eller kanske sida vid sida med ett primalskrik isandes av panik från Roobin. Händelsen är listad som nummer tre på Roobins nära-bögen-lista och är given på min top tio jag-skrattade-så-jag-grät.

Shit asså... *skall läsas med "värsta" fjortis uttalet* ...nya musikbörsen e as-scary. Jag blev utfattig av att bara titta genom skyltfönstret - å då lämnade jag en hel bunt med riktiga dyrgripar. Urvalet blev tvunget att ske på vilka skivor som var minst troliga att nån snorig skitunge skulle hinna sno ur backarna innan jag har fått ny lön - inte denna (på fredag) den e redan upp budgeterad till diverse nödvändiga uppgraderingar av lägenheten - nya bokhyllor å garderober är nu inte längre bara önskvärda utan ett rent måste, högar av skivor, böcker å kläder som inte får plats ligger över hela lägenheten i (visserligen prydliga - pedant som man e) högar som efterhand vuxit till jengatorn. Nä banne mig det blir till å ligga å lurpassa nere på svartbäcksgatan för att där tala i tungor å dela ut vakttornet eller på annat sätt skrämma bort alla med till närmelsevis någon form av smak - allt för å stilla mina nerver - för där inne, på skivbörsen var jag tvungen att lämna; två shelac vinyler jag bara har på cd, en Swans samling på vinyl samt några heligt lysande tidiga mudhoney vax å en onämnbar uppsjö av annat myspys jag knappt ens mins i min ångest. Vojne vojne hur skall detta gå. Jävla matte å ligga å sammla upp så mycket bra bara för å ställa ut på en gång. Han lär ju fatta att jag inte kan ha råd med allt på en gång å portionera ut det till mig lite i taget. Åsså släppte ju arcitecture in helsinki nytt nu som jag måste lura på hur jag skall kunna lägga mina lurviga på - kanske jag skall ta å ladda ner ändå tills jag löst problemet.

OK here goes.
Landade i Kairo klockan två på natten. Fäktade bort några vilda taxichaffisar som försökte sig på å spela svårprutade eftersom vi ju rätt uppenbart var nya i landet *duh*. Hittade snart en svarttaxi vars pris vi snart brottat ner till en rimlig summa. Efter att killen som körde sjutsat hem sin feta morbror eller nått i andra änden av stan letade han sig ganska tryggt fram till vårt hotell. Deppigt nog hade vi typ inte sovit på planet och våra rum var reserverade till följande dag. Vi var bra nära å bege oss ut i Kaironatten för å leta sovplats men portien sa att han hade tidig utcheckning på morgonen och att vi kunde få de rummen om några timmar. Fram till dess satt vi å rulla tummarna i hotellobbyn. Det fans AC så det var helt ok. Utetemperaturen måste ha varit över 30 grader mitt i natten.

Efter att ha sovit en stund begav vi oss ut strax efter lunch för å känna lite på stan å för å äta. Det var uppåt en 40 grader i skuggan men det var långt ifrån så obekväm hetta som en sån temperatur kan vara. Luften var snustorr och det fläktade faktiskt lite mellan de skitiga fasaderna. Staden har ca 20 miljoner invånare mer än en fjärdedel av landets 75 miljoner huvuden starka befolkning. Men dessa siffror är ju nått år gamla förståss och Egyptens befolkning stiger med en miljon ungefär var nionde månade enligt Rasha, en doktor i egyptologi som dagen efter guidade oss på egyptiska museet, pyramiderna och sfinxen. Vi spenderade nära 3 timmar i museet som inte hade AC och därför var något av en tryckkokare utan att för den skull ha sett ens en bråkdel av den permanenta utställningen. Efter två dagar i Kairo var det dags att hoppa på natt tåget söder ut. Giza train station var en myllrande förortsstation full med vanliga egyptiska familjer på väg att göra långresor ut i landet. Inte en turist så långt ögat nådde.

15 timmar i överraskande bekväma säten senare rullade vi in mot tågets slutstation, Aswan i södra Egypten. Ute var det 45 grader i skuggan men det gjorde ju det samma då det inte fans någon skugga. Solen stod mitt på himlen. Jonte var ivrig att lämna tåget ändå av för mig då okända skäl. Han hade strax innan vi kom fram skitigt ner hela toaletten, kanske inte på riktigt sprejat väggar å tak, som jag först fattare, men i alla fall missat toan rätt rejält och i misslyckade försök att städa smetat bajs lite här och där. Konduktörerna hade varit upprörda och han var orolig att de skulle lura ut att det var han.

I Aswan var det dags att embarkera kapten Mohameds och hans bror Alis, felucca, den urgamla enmastade segelbåtssorten som trafikerat Nilen så länge man kan minnas. Mohamad är galen i jordnötter och äter upp nästan hälften av Amandas medtagna stash. Han propagerar också för jordnötternas undergörande natur och menar att det är därför han är så stark och snygg. Sen får han för sig att jag ser ut som Bob Marley. Han sjunger "no woman no cry" om och om igen, inte låten alltså utan bara just dessa ord, som verkar vara de ända han kan av bobban, varvat med bedyranden om att jag ser ju verkligen ut som Bob *hmmm*. Vår kapten kan ha varit lite stenad hehehehe. När vi skall lägga till hoppar Mohamed i Nilen med ett rep å simmar iland eller till någon annan båt och drar in oss, mycket effektfullt.

Denna dag besöker vi en Nubisk by, Nubierna föredrar att leva som nubierna alltid har levt, eller nja nästan. Byhövdingen visar oss runt bland färggranna lerhus. Överallt är det får å getter och en å annan ungar som storögt tittar på oss. Kidsen gillar Zlatan. Vi kommer bra överens  fasten deras engelska e lite knackig. Hövdingen visar stolt upp byns stolthet, moskén och även bygget av deras nya skola. På ön där byn ligger känns det som ett helt annat land. Vegetationen är nästan tropisk och skuggan av de höga träden ger en välbehövlig svalka. Byhövdingen är hur ball som helst. Han måste vara uppåt 90 bast men han är kvick och frisk, har en affro värdig en Jackson och kedjeröker billiga egyptiska filterlösa cigg.

Efter seglandet är det dags för lyxigare båtar och vi checkar in på den lilla men lyxiga nilkryssaren melody. Det är knappt några gäster ombord så uppassningen är orimlig. På melody ligger vi i polen på taket och ser Nildalens landskap sakta flyta förbi. Då och då lägger melody till vid något tempel och vi går i land och utforskar lite. Denna form av turistande bär mig ju egentligen lite emot men va fan, det var ju såååååååå härligt. Fasen jag börjar nog bli lite gammal i alla fall. När vi kommer till Luxor är det dock slut med bekvämligheterna. Vi hyr åsnor och galopperar helt vilt i soluppgången ut i öknen för å ta oss en titt på gravkryptor. Coolast är tveklöst Ramses den niondes mycket spacade väggmålningar. Eller tja coolast var ju åsnorna. Det går typ inte å styra dem så mycket men de fattar att bilarna som susar förbi oss e farliga så de håller sig i vägkanten. Å sen ere bara å daska dem i aktern så att man håller en jämn galopp för det skumpar så erbarmligt när man travar. Lite lurigt å hålla sig kvar på åsnan ibland då det inte är riktiga sadlar som när man rider häst utan mest nän kudde å en filt. De har inte heller nåt riktigt betsel knappt ens en grimma utan mer ett snöre i munnen. Tja inte för att jag ridigt så mycket häst de senaste åren så det skulle nog vara lite ovant de me men detta var helt klart lurigt.

Luxor lämnar vi efter ett par dar i en militärkonvoj genom öknen till röda havet. Där åker vi ut med en dykarbåt till ett korallrev som är poppis med delfinerna. Delfiner e bra för de håller hajarna borta säger vår kapten. Vi tycker delfiner e bra på så många fler sätt. Delfinerna delar vår nyfikenhet och vid ett tillfälle måste det vara när 12 delfiner som cirklar runt mig så nära att jag nästan kan ta på dem. Korallrevet var fanstastiskt. Jag såg fler sorters fisk i minuten än jag dittills sett i hela mitt liv.

Ytterligare en militärkonvoj genom öknen denna gång som hastigast via sues så är vi tillbaks i Kairo. Där spenderar vi ytterligare några dagar med å besöka museer moskéer och koptiska kyrkor. Sista dygnet är vi utan hotellrum. Vi skall flyga hem klockan 4 på natten. Jag e lite rutten i kistan så hela ingen-tillgång-till-toalett-grejjen bekymrar mig lite. Min kongeniala sceam jag kommer upp med är att inte äta. Glömmer vist bort å dricka också. Snart har jag feber och ont i hela kroppen och upptäcker till vår fasa att jag lätt oss helt jävla visle i Kaironatten billarna susar förbi och vattnet i min flaska är pissljummet men vafan de e ju bara å sörpla bäst man kan. Jonte lyckas hitt tillbaks till vårt gamla hotell. Vi får åter igen låna lobbyn där vi sitter till vi beger oss av mot flygplatsen. Allt snurrade oroväckande under hela resan hem men det blev bättre när jag trila de in i min lilla lägenhet på eftermidagen.

Bilderna från förra inlägget

1      Al-azhar moskén i Kairo. En av de viktigaste moskéerna i världen. Lite som peterskyrkan i rom
2        Gata i Kairo.
3        Nån e hemma på sjunde våningen. I Kairo.
4        Edfu tempel utmed nilen i södra egypten.
5        Kapten Mohameds Feluccas segel.
6        Feluccor i södra egypten.
7        Koptisk kyrka från 1000talet och vattentorn.
8        Giza trainstation.
9        Jag i en gravkrypta vid gizaplatån.
10    Jonte i världens näst största stenbyggnad.
11    En liten pyramid är fortfarande en rätt imponerande syn. Bakom mig på detta foto är de två stora.
12    Fånga delfinen.
13    Karnak tempel.
14    Samma som ovan.
15    Jonte med sin åsna.
16    Ungar vid en busshållplats i öknen.
17    Soluppgång i öknen.
18    Stilla dagar på floden.
19    Nubisk man gör sig ordning för bön i byns stolthet, den hundra åriga moskén.
20    Kidsen gillar Zlatan.
21     Mera nubiska kids.
22    febrig å vilse i Kairo.
23    samma som ovan.