OogieBoogieMan

(Dedicated to you guys om ni läser) Jag är svårsomnad och lätt väckt; en sällan vinnande kombination. Jag vet inte vad som hade väck mig men det välkända ljudet jag nu yrvaket hörde kan ni kanske föreställa er om ni har hört barfota barnfötter mot parkett när det fått upp farten. Jag drar täcket över huvudet. Det må vara ljust ute men jag vill inte vakna än, inte så som jag befarar att det nog kan bli, men jag har tur, för denna gång har den relativa avlägsenheten av mitt rum från det andra i lägenheten räddat mig. Jag hör ett något tyngre nertramp och sedan en alls inte särskilt lång men ändå något utdragen tystnad innan sängfjädrarna i vad som måste vara Roobins säng och tack gode gud alltså inte min,  pressas samman mer än de förtjänar för att i panik göra det fjädrar gör - fjädra tillbaka. Allt under plågat gnissel. Roobin är inte svårsomnad och häller inte lättväckt - I detta fall inte heller det en vinnande kombination, då han således inte haft någon möjlighet att så som jag stålsätta sig inför den mestadels nakne Martins invasion av hans sänghalm. Martin må vara skruvad, ja rent av på ett sjukligt sätt så, även i nyvaket tillstånd men oförutsägbar är han inte. Jag tror mig veta vad som följa skall men det skulle bli så mycket värre för Roobin och således bättre för mig. Den enes bröd... Fjädrarna i sängen har inte hunnit nå jämvikt under den nya tyngden innan de ånyo ansätts av det patenterade martinska kaninjucket. Om någon har spelat det gamla grå-låde-spelet Track and field II kan de kanske föreställa sig detta kaninjuck om jag säger att Martin antagligen är oslagbar i simningen utan att använda vare sig femkrona eller ens sina fingrar. Den svårt homofobe Roobin grymtar ogillande under det brutala uppvaknandet. Och nu händer det... Ett snarlikt men ändå urskiljbart annorlunda gnisselljud frammanat av en djupare kontraktion av fjädrar som hittills måste ha varit mestadels förskonade och en nästan momentan lätt klatsch eller kanske duns, eller hur man nu skall beskriva ljudet av kalsongklädda skinkor som försöker knuffa likaledes kalsongklätt skrev ifrån sig. Därefter ett kvävt gnyende från Martin "akta fan, jag har ju morgonhalvstånd" absolut momentant följt av eller kanske sida vid sida med ett primalskrik isandes av panik från Roobin. Händelsen är listad som nummer tre på Roobins nära-bögen-lista och är given på min top tio jag-skrattade-så-jag-grät.