OogieBoogieMan

As par request: Ett gott skratt förlänger livet men ett totalt skrattanfall kan omöjligen vara hälsosamt. Den lindriga sorten då man skrattar så att det kommer tårar är väll fortfarande skapligt trivsam men det finns värre sorter. Det är väll kanske inte så ofta men jag kan dra mig till minnes några gånger då upplevelsen är allt annat ön njutbar. När skratten skakar kroppen på samma okontrollerbara sätt som ett krupphostanfall gör; styrkan i externa lemmar som armar å ben försvinner så man segnar ner i en epileptiskt ryckande hög; muskulaturen i magen är utmattad och värker av ansträngningen och krampar tidvis; all kontroll över ansiktets kroppsvätskereserver är förlorad på ett otroligt obeklädsamt sätt; alltmedan det skräniga ljudet av hysteriskt skrattande (sällan lika uppskattat som det beklädsamma bubblande ljudet av den mer vanliga formen) kräver för sitt frambringande merparten av den luft lungorna förmår komma åt så att syrebristen faktiskt också den blir smärtsam. Men det är inte av denna anledning de flesta av dessa historier kanske inte lämpar sig för att återberättas. Men två sådana episoder har film som sin gemensamma nämnare och är i stort sätt oförargliga. Den första är väll inte mycket av en historia men kanske ett filmtips för de enstaka läsare som ännu inte sett den. Den andra som följer därefter är väll kanske en sån där historia då du som läsare kan känna ett vist medlidande med mig och min gruvliga situation och således naturligtvis en bättre historia.

Den första inträffade när jag i de yngre tonåren tillsammans med min barndomsvän Micke såg Monte Pythons Meningen med livet för första gången hemma hos mig. Episoden var särskilt plågsam då den varade så otroligt länge. Jag skrattade ganska mycket redan från det att förfilmen slutade (den om piratkontoret) och själva filmen började med en förlossning, men jag och Micke förlorade båda totalt kontrollen när musical numret bryter ut i every sperm is sacred. En kontroll vi inte återvann förens en bra stund efter eftertexterna och då återvann vi den bara under perioder eftersom vi fortsatte att skratta i stortsätt hela natten åt våra egna återberättanden av scenerna. 

Den andra filmrelaterade skrattortyrepisoden utspelade sig betydligt mer nyligen och har en mindre direkt koppling till filmen. Snarast hade filmen som visades nära nog inget med skrattandet att göra; om jag mins rätt var det en existentiell och svårmodig fransk animerad kortfilm men jag mins mycket lite av den så jag kan ha fel. Jag och Roobin var på Stockholms filmfestival och hade just sett en tysk roadmovie som väll var rätt så bra; skitigt östra tyskland; depraverat sex; början-av-tjugo-nånting-ångest å en jävla massa scheisse, fick å dirne. Filmen hade visats på en av mina absoluta favoritbiografer i Stockholm Olympia. Jag vet inte varför jag gillar den så mycket för den e en rätt vanlig singel bio. Salongen skiljer sig inte så mycket vid första anblicken från en på ett multiplex men det är som vanligt detaljerna som gör det och Olympia har nån sorts mysfaktor blandad med modärn bekvämlighet och förståss en himla massa minnen. Vår nästa film var en av de filmer vi sett fram emot mest av alla på hela festivalen; Sabus Monday, å den skulle visas också den på Olympia. Vi frågade volontärerna om vi inte helt enkelt bara kunde sitta kvar å det fick vi. Självklart nöp vi då de absolut bästa platserna i salongen. Längst bak till vänster om man tittar mot duken så finns det som en liten ficka bredvid maskinrummet där det finns två minibänkrader med två säten i varje. Den främre av de två raderna är som vilken rad i salongen som helst förutom att det bara är två säten men den bakre, där är benutrymmet avsevärt mycket mer tilltaget än någon annanstans i salongen och nivåskillnaden till den framförvarande raden är lite större - bra för korta lilla jag. Volontärerna berättade att de trodde att föreställningen var utsåld. Roobin föreslog att vi skulle knipa några sittkuddar så att inget ovälkommet huvud skulle komma å störa i underkant av bilden när vi nu satt längst bak å ju hade hela publikhavet mellan oss och duken. Jag visade rutinerat på de extra centimetrarna som vår lilla hylla gav oss och förklarade att jag setat i här många många gånger och att jag trots min ju ringa längd aldrig haft problem särskilt som "fickan" var så off att de flesta aldrig hittade den så sätena framför var alltid tomma. Roobin rusade fram i alla fall och hämtade några kuddar. "jag tog några extra till dig också. Man vet aldrig." sa Roobin, på sin Fellingsbrodialekt å gav prov på sitt bonnförnuft men blev förståss avfärdad av mig som bara rätt å slätt bonning. Snart nog började det strömma in publik i salongen. *följande skall läsas på ett asterixist vis* Hela salongen fylldes snabbt... Hela salongen? Nej! De två sätena i miniraden framför oss förblev tomma och jag nickade belåtet till Roobin då ljuset sakta tonades ner i salongen å den franska existentiella svårmodiga förfilmen började. Jag har för mig att den var svartvit. Då ser vi hur salongsdörrarna smygs upp och i ljuset som sipprar in syns först siluetten av en anspråkslös människa. Den blir dock nästan direkt ourskiljbar då det bakom den tornar sig upp ett stort mörker. Genom dörren träder in vad vi i det reflekterade ljuset från duken kan urskilja var två MC knuttar. Den första som sagt i allt övrigt det att han är en MC knutte, anspråkslös. Den andre är inte av människosläktet. Yetti i en läderväst hade varit både mindre och mindre hårig. Detta monstrum är och förblir det största jag någonsin sett gå på två ben. Salongen är full! Nej, inte riktigt... en volontär pekar dem i ljuset från dörren mot vårt lilla krypin. De smyger bak i salongen och sättersig på platserna framför oss. Monstret sätter sig framför mig. Hans jättelika huvud måste ha täckt mer än en fjärdedel av duken ur min synvinkel men det gör ingenting just då för jag är upptagen. Jag använder all min viljekraft för att inte brista ut i skratt och jag tror då att jag kanske skall lyckas. Jag biter mig stenhårt i läppen och blundar. Någon knackar mig på axeln - det är förståss Robbin. Jag öppnar ögonen och tittar på honom. Han kämpar också - hela hans underläpp är insugen i hans mun. Med tårar i ögonen böjer han sig ner. Från under sitt säte drar han fram tre sittkuddar som han gömt undan där och räcker dem till mig. Då brister det. Jag kan ju inte skratta då, där, när monstret sitter bara några decimeter framför mig. Men det går inte att hålla det inne - jävla Roobin. På golvet mellan stolsraderna utspelar sig just en sån episod som jag beskrev i inledningen fast ovanligt mycket smärtsammare då jag dessutom kämpar emot av hela min kraft. Det är ett fåfängt kämpande. Lika omöjligt som att försöka hålla emot Niagarafallet. Jag har kollat efteråt, förfilmen var nästan en kvart så episoden måste ha varat i omkring tio minuter men tiden stod stilla och ögonblick kändes som evigheter. Monstret försökte först ignorera mig men han var tydligen genast märkbart irriterad och kanske generad har Roobin förklarat för mig. Jag mins att Monstret i slutskedet av attacken fått nog, vände sig om och röt: "nu får du fan ge dig!". Med en nästan otrolig kraftansträngning kved jag: "förlåt förlåt" men kunde inte sluta riktigt än. Jag återfick inte kontrollen över mig själv förens ljuset tändes i salongen och skräcken utvidgades till att inte bara omfatta MC knuttarnas utan hala salongens vrede. I ljuset kunde jag se att också Roobin var helt förstörd han också men han hade i alla fall lyckats förbli i sin biofåtölj. Ljuset tändes dock inte på grund av oss, det var bara en kort paus för att ladda om projektorn till huvudfilmen och det verkar som om vi kanske inte hade stört fler än de närmaste. Sittandes på de tre kuddarna kunde jag sedan njuta av den fantastiska filmen Monday och båda jag och Roobin nämner ofta den filmen som en av de allra bästa filmer som gjorts trots att stunden innan vi såg den för första gången kanske är en av de hemskaste episoderna i våra liv - fylld av ångest och skam på en skala långt utöver det den franska kortfilmen om just det någonsin kunna frambringa.

Om jag törs kanske jag nån annan gång kan berätta den avskyvärda historien om den gång jag skrattade så att jag grät samtidigt som jag fick mer stryk än jag kanske fått sammanlagt under resten av mitt liv men det är en magstark berättelse om hiskeliga tilldragelser och förnedring utöver det vanliga. Om jag orkar kanske jag i stället berättar den roande historien om var de gamla grekerna förvarade sina pengar enligt somliga. Den involverar bara onyttig mat och överförfriskade tonåringar.