OogieBoogieMan

The Darjeeling limited

Ok detta e en Wes Anderson film och den informationen skulle ju kanske räcka som recension. Mannen har ju en viss stil och han har ju ännu inte gjort något sämre än briljant. Darjeeling limited e inget undantag. Tvärt om! Detta piskar stjärt med hela hans katalog inklusive Rushmore, ja ni läste rätt - detta är bättre än Rushmore! Tre bröder, födda in i ofattbar rikedom  förlorade för ett år sedan sin far i en bilolycka. De har inte sett varrandra sedan begravningen och möts nu på ett tåg i indien "inbjudna" till en "spirituell" resa för att komma varandra närmare av äldste brodern. I en trång liten hytt med alla sina prylar får de en mer spirituell upplevelse än de kanske räknat med. Kom sent även till denna film men fick suverän plats på toktur i en annars fullsatt salong.

Efter att ha blivit leggad två gånger tidigare på olika krogar den kvällen, båda gångerna med förvånade miner och på det andra stället ett föga smickrande "å fan vad gammal du var" blev jag i denna paus mellan filmer nekad inträde till en skitpub på Regeringsgatan där vi tänkte se sverige - spanien.

"har ni fullt eller kan man komma in?"

"inte du i alla fall"

"..."

"Hur mycket har du druckit egentligen"

"ehhhh... vill du lukta på min andedräkt, jag har inte druckit en droppe på över 15 år"

"...nåt skit eru ju på så dra innan jag lackar"

Jävlar vilken deja-vu, detta brukade hända mig non stop förr i tiden men jag trodde jag var för gammal för det nu men icke... idioter tycks vara kvoterade till Stockholms krogvaktsjobb - en av anledningarna till att jag trivs så bra i u-a.

Confessions of Pain

Andrew Laus nya thriller. Film noir i Hongkong. En ung karriärpolis kommer endag hem och hittar sin fru med uppskurna vrister i deras säng. Krossad under sorgen av sin frus självmord blir hans liv en spiral av dekadens och några år senare är han en depraverad privatdeckare med ett seriöst förhållande endast till Jack Daniels. Hans förra poliskollega och närmaste väns fru kontaktar honom när hennes far blir brutalt mördad och ber honom hjälpa till med utredningen då hennes man inte får vara delaktig i fallet eftersom han är familj och de inte riktigt litar på polisen som har fått fallet.

   Som sagt klassisk film noir men med samma känsla som han slog igenom med i young and dangerous och sedan gjorde Lau till en världskändis med Infernal affairs. Ibland saknar jag hans tidigare lite speciella take på wuxia genren med mycket humor och flashiga effekter men det är klart detta är majsigt som fasen det med. Tyvärr förstördes det alltid vackra fotot av att det var vaj på projektorn så att de sände filmen med endast fokus på nedre halvan av filmen. Ofta såg man bara en mun och en haka utan ögon eller en kropp utan huvud. Sånt som man får räkna med på en filmfestival men ändå mycket störande. Köper förståss dvdn så jag kan seom den med hela bilden så det kommer ju ordna sig.

OK fortsätter i morgon tror jag, har en hel del å rätta till i morgon så 3 down 9 to go.

Ok kom just hem. Kommer jag vara trött i morgon? Ja. Är det värt det? Any day, twice on a Sunday  ...åh ja just de, de e söndag i dag, eller tja tekniskt sett igår dårå. Lovade fullständig rapport. Så det kommer - vet inte om jag orkar skriva alla 12 recensionerna nu i natt men jag skriver på åsså får jag fortsätta i morgon - måste ändå varva ner lite innan jag går till kojs. Har dessutom en liten karamell som jag gått å sugit på ett tag för å lätta upp stämningen lite, i vanligordning en osmaklig liten text som jag nog plitar ner idag eller i morgon för de av er som inte e sugna på film och tycker att jag inte riktigt hållit formen på sistone.

Årets upplaga måste vara en av de bästa filmfestivaler jag besökt as far as mitt val av filmer goes. Inte kanske för att det är de bästa filmer jag nånsin sett på filmfestival men för att jag har lyckats pricka en helt ofattbar standard. Jag har sett samtliga filmer jag ville se utom Eastern Promises som jag inte lyckades arbeta in i programmet och Flash Point som jag skulle sett förra söndagen men som dom ställde in visningen av utan att ge någon förklaring. Dessutom fick jag in några chansningar som visade sig vara små pärlor som så ofta när man chansar på filmfestivaler. Endast med något undantag, vilka jag återkommer till i respektive recension, fick jag för salongerna bra platser även om jag inte är något fan av stora salongen på Saga med sina nedsuttna sitsar och rubbade lay-out. I den ordning jag såg filmerna följer nu mina recensioner.

A Battle of Wits

Kinesisk Wuxia film men trots att allt är som det skall i wuxia genren; elak krigsherre hotar en stad full med hyvens och rättskaffens allsköns hjältar (och en och annan feg å usel skurk) Staden får hjälp av en kampsportsmunk som är ännu mer hyvens en alla de andra tillsammans. Ja å filmen utspelar sig givetvis under spring and autumn perioden strax innan kejsaren av Qin enar Kina och dryper som sig bör med underliggande klassiska filosofiska problem, denna gång Mozis pacifistiska läror ställda mot Sun Zis allt annat än vända-andra-kinden-till-predikande läror. Nå trots de är detta allt annat än en vanlig wuxia film. Jag tror Masen myntade uttrycket Horneblower-perspektiv som med viss rätt kan användas här. I stället för det vanliga flygandet och graciösa balettdansandet med svärd och allsköns shaolinvapen fokuserade filmen på det taktiska och politiska spelat runt belägringen. På ett sätt som mer påminner om västerländska epos så som Illiaden och faller in i den berättartradition som så ofta används i våra krigsskildringar som t.ex just Honreblower och den senaste tidens många försök att tjäna pengar på riddare i stora fältslag; Kingdom of heaven, Alexander eller nästan alla andra världskriget filmer som gjorts. Greppet känns dock förvånande fräscht under dessa omständigheter och filmen som jag egentligen inte hade någon bestämd uppfattning om måste räknas till en av de stora överraskningarna. Helt klart bland det bästa jag sett i genren. Och då har jag ju varit ett stort fan av denna genre sedan tidig ålder. Det ända som finns att klaga på är platserna jag hade. Satt lite off långt back till vänster då vi kom sent till visningen. Framför mig satt nån snubbe med ett oresonligt krullhår som spretade långt upp i undertexten och som för å jävlas envisades den fan med å sitta å småhångla med sin flickvän så hans huvud pendlade fram och tillbaks över texten så att det var omöjligt att hitta en sittställning där jag kunde se den ju nödvändiga textremsan utan att själv behöva svaja med i hångelvågorna. Ja ja smällar man får ta.

OK klockan tickar på och jag har nog hunnit komma i sovstämning i alla fall så jag fortsätter i morgon.

Har spenderat några dagar i biomörkret. Jävligt mycket bra film (återkommer med full rapport och recensioner nästa vecka när det är över.) Har inte sovit så mycket. Förr i tiden brukade jag å Christoffer skoja om att man skulle tälta på Stureplan under festivalen för å få den rätta festivalkänslan men nu blir jag utpumpad nog av å ligga på jontes soffa. På den tiden hade man ju helt klart mer energi. Har gjort 12 filmer nu på en helg och det har vart pressat. 97 recenserade jag över 40 filmer live i radion under festivalen och då recenserade jag långt ifrån alla jag såg. Helnattvisningarna är nu mera helt uteslutna. Skulle somna lagom till film nr 2. Återkommer när jag sett sista rullen.

Vad inte så många som inte känner mig väl vet är att jag är väldigt otålig. Jag skäms lite över det så jag försöker dölja det och lyckas väll sisådär. Att jag är så otålig beror på att mitt hjärta, som för övrigt har en väldigt snygg mörk nyans av brunt liksom många av mina möbler, kläder och mitt bajs en dag då jag ätit dåligt, när som helst och helt utan förvarning kan expandera explosionsartat till mer än fem gånger sin normala storlek och mycket aggressivt omfamna eller på en riktigt dålig dag sluka mina andra inre organ och ibland även min själ. Detta erratiska beteende hos det vitalaste av alla mina vitala organ gör att jag upplever dödtid som något av det mest skrämmande i varandet. Nästan lika skrämmande som dansande skuggor på väggen när en treåring skall sova eller några år senare när döden konkretiseras för första gången i form av en död fågel eller kanske mus i skogen eller ytterligare några år senare när det högsta modet visar sig vara Foppatofflor och mjukisbyxor.

Om man tittar uppifrån, så strax till vänster ligger alltid kärleken, sval och skön som en julidag. Varför det är så är inte helt lätt att förklara eller ens förstå. Ett ovanifrån perspektiv ger ju förståss alltid en lite skev bild av verkligheten och det är en del av förklaringen. Varför man alls anlägger ett ovanifrånperspektiv är i sej svårt att förklara men lite enkelt skulle man ju kunna säga att det är en bekvämlighetsfråga; världen ter sig mer strukturerad med den överblicken och sen så kommer det sig ju naturligt när man är ute och flyger. Eftersom det ända som kan såra en är kryptonit så är det inte helt lätt att i alla lägen komma ihåg att betrakta alla dödliga med jämställda ögon. Om man ändå sänker blicken så kan man oftast uppleva det som om en pissljummen vind blåser in ifrån periferin och fyller hela synfältet. Trots det är ju höger- vänsteraxeln den enda som inte skevar utan förblir konstant vid en perspektivförskjutning från ovan till horisontalt. En snabb och brysk vridning av huvudet så att hakan rör sig i en båge från vänster axel till så högt ovanför höger axel den når resulterar i ett knakande. Jag tycker att det är skönt men egentligen så känns det knappt något välbehag i kroppen alls. Jag tänker att det kanske är psykosomatiskt välbehag eller så vill jag bara vara ball alldeles i min ensamhet. Ibland spelar jag luftgitarr på min gamla svarta aria strata till musik jag inte ens kan höra i mitt huvud. Jag skulle ju kunna spela på riktigt på den eller i alla fall tänka musik men det gör jag inte, i alla fall inte alltid. Konstigt att något så uppenbart kontraintuitivt kan kännas så ball. Vid en närmare undersökning kan man dra ett ganska tydligt samband mellan kontraintuitivt och ball. Inte ett rakt ett till ett förhållande men en tendens är synlig (till vänster?). Kläder som alls inte är varme eller ens bekväma, frisyrer som tar lång tid och är svåra att göra, sociala beteenden som är antisociala. En varm och svettig natt är mer trolig att den inträffar i augusti, i alla fall i den norra hemisfären. Sådana nätter är hjärnan förslöad. Det låter inte rätt att säga att jag handlar mer intuitivt då utan jag vill nog snarare säga att hjärnan med sitt mentala filter inte orkar med i samma utsträckning att hjälpa till med att köra mig. Skillnaden är naturligt vis semantisk så kalla det intuition om du vill.

Matilda frågade mig: Vilket är ditt absoluta favoritband/ favoritartist?

Det är inte en så lätt fråga som det verkar. Jag vill ju inte vara tråkig å bara ge det enkla svaret att jag inte har någon. Under min uppväxt var jag mycket trogen några olika artister i en serie av favoritartister.

Mitt första favoritband var Twisted Sisters sen upptäckte jag Pet shop boys och var trogen dem väldigt länge även om jag under den tiden gillade många andra artister väldigt mycket så hade jag utan att blinka nämt psb på frågan.

Så en dag glömde en äldre bekant en kassett i vår bil som jag lyssnade igenom. Det var Ramones Mania den måste ha varit hyffsat ny så jag var väll strax under tio år eller så. Ramones är den artist som liksom har fått följa mig längst. Jag har väll i stortsätt alla deras plattor utom kanske nån av deras sista. Jag vill fortfarande hävda att jag älskar deras musik och om någon spelar Ramones blir jag alltid glad men jag kan inte säga att jag lyssnar särskilt mycket på dem och har väll inte gjort det heller på mycket länge men som sagt jag älskar dem fortfarande och att de ställde in på Hultsfred 95 (tror jag det var) är en besvikelse som fortfarande svider. Jag grät när jag fick höra att Joey dött för att det ju då definitivt var kört att få se dem live. Ramones gjorde mig till punkare och startade mitt seriösa musikintresse men när jag väl startade mitt första band hade jag redan gått vidare. På högstadiet (sjuan till nian) var det framför allt amerikansk HC som gällde blandat med en del svensk och brittisk punk. Det var viktigt med DIY och det politiska var minst lika stort som själva musiken. Minor threat, Dead Kennedys och Bad religion betydde mycket för mig under den tiden och jag gjorde flera livsstils beslut som jag står vid än idag. Som synes börjar redan under denna tid konceptet favoritartist att luckras upp. Under gymnasiet breddar jag mig till att omfatta många former av DIY musik. Gymnasietiden är väll den då jag skilde minst mellan mig och min musik. Jag var på många sätt både den musik jag lyssnade på men framför allt den musik jag skrev. Det band som kom att bli mitt längsta och mest personliga formades under denna tid. Det var också det första jag släppte skivor med och åkte på riktiga turnéer med. Det bandet var oerhört influerat av Fugazi och Shellac och kanske lite av Primus också som väll var det band jag var mest besatt av under den här tiden.

Detta är historien om de punkartister som var viktigast för mig under denna tid men parallellt med detta slutade jag aldrig lyssna på metal och synth/goth. Mitt första riktigt långa förhålande (slutet av nian till slutet av ettan) var starkt förknippat med Sisters of mercy och Bathory (deras doom grejjor) och jag spelade under den tiden trummor i Tilt inc och några senare Deccapitation - goth respektive doom. Jag kan inte lyssna på smashing pumkins utan att tänka lite på Yvonne mitt andra långa förhållande på gymnasiet. När jag tänker på Alex, Boethisu och de andra av mina gamla högstadiepolare så tänker jag på body synth framför allt Front 242 och Future sound of london men också på kraftwerk. När jag tänker på Dalhäll, Andersson och östergänget är det svårt att inte tänka på Hendrix, BB King och Muddy Waters. Martin och jag kommer alltid att ha Violent Femmes gemensamt och genom vår nu 14åriga symbios har vi alltid kommit tillbaks till deras första skiva i ur och skur. Morsan är för alltid förknippad med sin dubbelgångare Janis Joplin. Ni skulle sett henne när hon var ung inte ens jag kan se skillnad på vem av dem som är vem. Farsan är för alltid förknippad med Simon and Garfunkel.

Merparten av de band och artister jag nämnt återvänder jag mer eller mindre frekvent till fortfarande. De artister jag mest frekvent återkommer till måste nog vara Sonic Youth. De har inte gjort ett dåligt album och pushar ständigt gränsen för vad pop kan vara. Den artist jag har mest respekt för kanske är Miles Davis. Han lär en gång ha blivit inbjuden till en fest i vita huset under Reagans presidentskap. Nancy Reagan lär ha komit fram till honom och försökt konversera. Hon skall ha inlett med; "ja alla som är här har ju gjort något spännande så vad har du gjort?" Davis skall ha svarat "förändrat musikhistorien två gånger" vilket då e lite av en underdrift. Det var väll närmare bestämt tre gånger. David Bowie har utan tvekan den största posten i min skivsamling och jag skulle utan att blinka utnämna honom till den mest geniala popartisten i historien. Men ingen (eller möjligen alla) av alla de artister jag pratat om kan med rätta sägas vara en favorit artist. Men efter gymnasiet började jag nästan direkt att arbeta med att spela musik i olika former; radioproducent, DJ, Konsertarrangör o.s.v. Det blev då omöjligt att egentligen tala om favorit artister i ens en slentrianmässig form och verkligen inte in någon absolut form.

Förlåt jag vet jag svarar inte på frågan men jag försöker i alla fall så gott jag kan.