OogieBoogieMan

Ok jag fortsätter spinna på Zandras senaste blogginlägg.

Jag hade inte ens tänkt tanken att jag var vuxen innan jag fick jobb som lärare. Även då tog det ett tag innan jag kände mig trygg nog i den gigantiska vuxenkostymen att våga mig in i det magiska och jätteruskiga lärarrummet. (Ja det fans ett sånt på förra skolan jag jobba på även om det inte var mycket att hänga i granen.) Satt faktiskt de första dagarna ute i korridoren (japp sån hade vi åxå) på mina raster. Kändes mer vant liksom. Nu kan jag ibland slänga mig med utryck som vi vuxna och så vidare och i någon mening ju syfta på mig själv som vuxen. Skulle dock inte säga att jag associerar mig själv eller någon av mina vänner med begreppet vuxen. På anställningsintervjun till mitt första lärarjobb frågade efter ett tag den garvade och skarpsynte rektorn: och när tror du att du skall bli vuxen? Jag svarade utan att blinka jag tror att det blir vid 30, det var förståss på skämt både från henne och mig men som alltid fans det mer än bara ett korn av sanning bakom. Jag var ju allt annat än vuxen då och jag hade någon vag bild av att vuxna de blir man typ vid 30. När jag tänker påre så har ju tidpunkten för denna magiska förvandling hela tiden flyttats fram. När jag var barn så var ju 18 nån magisk gräns liksom då man ju skulle bli vuxen. Sen när jag blev tonåring gick det sakta upp för en att nä det var nog snarare 20. Mot slutet av Gymnasiet stod det klart att 20åringar var fan inte så vuxna men vid 25 måste ju nåt magiskt inträffa, kvarts sekel å allt. Har som sagt gått och tänkt att 30 åringar e skapligt vuxna ett tag nu men insåg för ett tag sen att den där elusiva förvandlingen kommer nog låta vänta på sig ett tag till. Ve och fasa - tänk om de e så att jag aldrig blir vuxen... eller har jag redan blivit smygvuxen... nääää hehehe inte särskilt. Skämt å sido jag börjar tro att vuxen inte är något man är utan något man gör. Jag gör en massa vuxna beslut varje dag. Det är ett sånt där beslut som är ansvarsfullt och fattat med ett vidare perspektiv än mitt eget. Sen kan jag åka hem sitta nere på café wijkman eller hugos med polarna å inte ha högre horisont än mina egna behov och tankar resten av dagen. För jag, jag e tydligen peterpan ja ja så länge jag inte förknippas med Uppsalas legendariska skamfläck peterpunk.

Hohoo ja ja så kom jag på nåt både kul och osmakligt. Förr i värden brukade vi fira pingst ganska vilt eftersom vi helt enkelt tyckte att det var en utmobbad helg. Anders (asså sångarn i harkkorauta inte skolchefen hehehe) och jag tänkte klä ut oss till påskharens mindre kända kusiner pingstpastorharen och knarkharen som skriker i tungor och delar ut aidskanyler till alla barnen. Vi kom som tur var aldrig ner på stan.. ja åsså hade vi ju inga kanyler heller förstås.