OogieBoogieMan

Jag och Martin lärde känna den store mannen när vi hade fiket. Vi hade just tagit över det sunkiga gamla café Wijkman och stajlat om det till det flashiga, hippa och ganska kuliga Ninjafiket. Affärerna hade gått bra som fan under hösten och till våren skulle det väl kanske expanderas. Luddehunden skulle ta över som kökschef och han fick med sig Robert. Ludde hade vi ju jobbat med hela tiden typ så vi hade ju inga bekymmer att lämna vårt fina kök i hans händer. Robert skulle vara den andra kökschefen dårå och vi hade bara typ hörttalas om honom... eller han var ju lite av en legend. Första gången jag "pratade" med Robert hade varit första maj året innan. Jag hade inte orkat åka hem efter stängning utan kraschat i festsalen på uplands på en soffa. Vaknade när städaren kom på morgonen. Han petade på mig med ett moppskaft. "hörru fyllo gå å lägg dig i klubbverksrummet i stället här skall jag städa nu." Städaren Roine och jag kom sedermera att bli bra polare över åren. "Ähhh jag e inte full dårå så det är OK men om jag är ivägen kan jag väll gå ner. Eller kan jag hjälpa till med nåt?" "Det var som fasen, nykter på förstamajs morgon, här i huset. Det lär ju vara första gången höhöhöhö" skrockade Roine "nä gå ner å slafa vidare merej" Så jag gick ner mot klubbverksrummet. Jag var visserligen nykter men inte desto mindre sliten efter tre dygns party. Det såg ut som en krigszon nere i entrén. Föste undan ett berg av tomma ölbackar från larmboxen för å se efter om det var larmat i klubbverksrummet men det var det konstigt nog inte. Då först hörde jag att det lät konstigt där inneifrån. Låg där ett skadat djur? Nä det var något alldeles för stort som producerade det där ljudet. Kanske en björn men skadskjutna björnar e ändå ganska ovanliga i centrala Uppsala även första maj. Smögupp den knarrande dörren. Där inne låg en väldig man utsträckt - nej utfläkt - delvis över soffan, delvis över ett bord belamrat med glas och rester av en mindre armés rökvanor samt delvis över några staplade ölbackar. Han lät som om han höll på att dö en mycket plågsam död. Fast på ett monotont och taktfast vis. Jag har ju bott i olika konstellationer med Robert efter detta så nu vet jag ju att det är så han låter när han har deckat efter exessivt supande. Dörren knarrar ganska mycket. Han tycks inte störas i sin dvala av det. Jag bestämmer mig för att sätta mig i andra änden borta vid skrivbordet och knapra i mig några små påsar med chipps och en tallrik med en bättre begagnad nacho delux. Det var inte gott men jag var fan så hungrig. Medan jag sitter där å knaprar så blir det helt utan förvarning tyst. Jag tittar över axeln. Robert reser sig upp till sittande som Dracula i sin kista (kusligt tyst som Dracula åxå) han får syn på mig. Och talar lugnt och sansat till mig "Jag vaknade i engelska parken" börjar han "Naken!" han är fullt påklädd så det hela är surrealistiskt på många plan. Jag är för intemiderad av den okände jätten som beter sig så helt märkligt för att våga svara. "Några meter bort såg jag min hatt. När jag kom bort dit där hatten låg såg jag en strumpa. Och på så sätt fortsatte det. När jag samlat på mig alla kläderna var jag nästan här." sa han och lade sig helt tyst ner igen och föll tillbaks ner i sin bullriga dvala. Under min första tid i baren på uplands kom jag snart att förstå att denne jätte var harmlös och att dylikt beteende från honom (dvs. fabricerandet av fullkomligt orimliga historier) bara var att vänta. Så vist jag kände ju till Robert innan men ingen av oss kände honom. Vi lärde dock känna varan ganska snabbt som man gör när man jobbar mycket tillsammans. Varje morgon Martin och jag kom ner och öppnade (vid 5 tiden på morgonen) så kunde vi räkna med något litet straff för våra hyss. Alltid sinnrika och väl avvägda till grovleken på vad vi ställt till med. Alltid väl förklarade och dokumenterat ibland på hela A4 ark signerade Lord Nachos och Burger King adresserade till "silly fika ninjas". För det var ju så att Martin och jag inte kunde låta bli att ställa till med hyss varje dag. Sinnrikast av våra hyss var ett practical joke vi drev i många veckor kanske månader. Det hela säger mycket mer om vår image och profil än Roberts som trots sin egen mästerliga förmåga til historiefabricerande alltså inte såg igenom den helt enkelt för att "Det lät ju trots alt rimligt i sammanhanget - då samanhanget va ni era jävla idioter" har Robert förklarat i efterhand. Vid den här tiden delade jag och Martin en skapligt stor lägenhet på rackarberget. I omgångar bodde även felingsbroare där nä de var hemlösa eller på besök. Och Stefan spenderade väll merparten av sin vakna tid där för han pluggade fan aldrig och han gick i stort sätt bara hem till sig för å knulla nått ragg och ibland för å sova. Så att det var livat i holken var allmänt känt. Skämtet började nog som en brainlaps från Martin och eskalerade sedan därifrån. Martin stod och pratade i telefon i caféköket. Robert och jag och några andra stod och prata en bit bort. Martin vänder sig till mig utan förvarning under en paus i telefonsamtalet och säger "har du tömt bajamajan?" Jag svarar utan att blinka "nej det är din tur" Anledningen till att det funkar är ju att vi inte har tänkt ut det i förväg. Det var ett infall han fick där och då och jag hängde bara på. Alla runt mig tystnar. "Va?" säger Robert. Jag låtsas inte förstå. "Va?" "har ni beställt en bajamaja hit?" "Nej såklart inte." "då fattar jag inte" "fattar inte vad" "frågade inte Martin om du tömt bajamajan?" "jo ja asså vår bajamaja" "vilken bajamaja?" "vår hemma" "har ni en bajamaja hemma? Bor inte ni på rackarberget" "jo asså det är en lång historia tar det sen" Det är sjukt hur Martin och jag var helt rubbade på ett helt synkroniserat sätt.? oberoende av varandra och helt utan att nånsin komma överens om något lyckas vi under de närmaste veckorna Collaborera ihop följande historia; förra sommaren när vi var i Hultsfred bar vi med oss en bajamaja ut till parkeringen på skämt. Skämtet gick överstyr och slutade med att vi för att inte banga stal med den hem på taket. Och sedan des har vi haft den hemma i vår lägenhet. Till att börja med som en kul sak men snart hade den börjat användas på fester och så när det vart kö till toan. Problem hade förståss uppstått med att hålla den ren och den luktade så vi hade ett vårdnadsschema över vilken vecka den skulle stå i vems rum och vem som skulle göra rent den. Denna historia lyckades vi hålla igång och hålla trovärdig i som sagt många veckor kanske månader. Vid något tillfälle trodde väll i stort sätt hela personalstyrkan på historien. Robert blev inte övertygad om att det var ett skämt ens när vi sa att det var det. Han gav sig inte förens han inspekterat vår lägenhet och kanske tror han än idag att vi gjort oss av med den innan hans inspektion.