OogieBoogieMan

När jag var liten och hade blöjor gjorde min far liksom hans far före honom så att han tejpade mina skinkor i blöjan så att de hölls isär. På detta finurliga sätt underlättade han ju blöjbytet avsevärt. Detta har dock den tragiska bieffekten att ingen i min familj har utvecklat de muskler med vilka andra människor håller isär sina skinkor när de uträttar sina behov. När jag var gammal nog att pott tränas, på min 17-årsdag, gav min far så som hans far före honom mig min alldeles egna skinksärare - Pepé. Far hade spenderat månader på jakt efter den perfekte skinksäraren. Han hade rest från kommun till kommun och besökt säkert hundratalet flyktingförläggningar. När så far såg Pepé bakbunden på golvet i foajén på vetlanda flyktingförläggning viste han genast att han hittat rätt. Han slog till direkt och köpte Pepé utan att ens prova honom. Måtro att jag blev glad när jag öppnade min present. Jag viste väll att jag skulle få en egen skinksärare på min 17-årsdag, som traditionen bjuder, men att jag skulle få en så fin, det kunde jag ju inte ana. Med Pepé blev pott träningen en ren fröjd och jag var rumsren redan efter bara 14 månader. Pepé är än idag en av mina käraste ägodelar och jag har en extra fin kudde han kan sova på i badrummet. Han är duktig och trogen och ställer alltid upp och särar även på gästers skinkor utan att gny allt för mycket i sin munkavel. Pepé har bara sprungit bort en gång på alla dessa år - när vi var hela familjen på semester till Gobiöknen men vi hittade honnom snart där han låg och flämtade i en sanddyn bara några hundrameter från vårt läger. Om jag ändå måste försöka komma på något med Pepé som jag ogillar så skulle det kanske vara att han blir jävligt elak när han e full.