Holliday in Kambodja
Jag minns min tid i Kambodja som särskilt svår. Vietnamkriget hade i allt väsentligt redan avslutats när jag väl lyckats ta värvning i NFL så det var ju inte utan att jag blev upprymd när jag hörde att det vankades millitär intervention mot Khmererna. Kriget visade sig dock för mig personligen snart vara en kraftig besvikelse. Inte nog med att djungeln var en otrevlig platts att spendera så mycket tid i under dessa förhållanden (det var framförallt svårt att sova), Utan själva krigandet var nästan inte kul alls.
Kanske hade det varit roligare om jag inte blivigt tillfångatagen redan efter ett par dagar. Mitt liv som POW var synnerligen omuntert. Det var i alla fall hyggligt av khmererna att jag själv fick välja mitt straff.
"Du får välja mellan att spendera resten av dina dagar i en grop i marken..." Sa en spenslig och stram officer i illande sittande gröngrå uniform och visade mig ett djupt hål i marken endast stort nog för mig att sitta på botten i. "... eller att uthärda outhärdlig smärta från ett slag med den här spaden." Han höll fram en ganska stor spade med ett bambuskaft och ett tungt smutsigt stålblad. Han spände sina svarta pepparkornsögon i mig och fortsatte; "Korpral Bou har svart bälte i spade. Det är han som har grävt gropen. Gissa hur lång tid det tog." "två timmar" svarade jag. "Ha hi ho hi Fel gissa igen" fnittrade den gänglige officeren och såg genast inte lika sträng ut men som jag minns det kanske lite elakare. "En och en halv då" försökte jag. "fel igen!" Tjöt han "Du måste vara korkad eller hånar du den kambodjanska spadkonsten?" och nu var där definitivt något gement i hans blick. Jag överlade med mig själv en kort stund och sa sedan "Ja visserligen gör jag det, spadkonst! Jag har då aldrig hört talas om något fånigare..." Men jag hade sinnesnärvaro nog att göra det på svenska och fortsatte sedan på den blandning av franska och engelska vi dittills hade kommunicerat "...Jag är inklinerad att ta mina chanser med spadslaget för jag ser nu hur välgrävd gropen är."
Officeren såg ut att nöja sig med mitt svar och ropade med en inte alls särskilt kommenderande utan snarare feminint gäll röst några order på sitt språk av vilket jag inte förstod ett dyft. En oerhört reslig man med ansenliga hängtuttar på bästa sumo vis utan att för den delen i övrigt vara särskilt fetlagd, endast iklädd ett svart knutet tygbälte kravlade upp ur ett hål i marken. I handen höll han en larvigt liten variant av samma sorts spade och för ett ögonblick trodde jag att det kanske skulle vara den spaden jag skulle bli slagen med men han lade den direkt åt sidan innan han närmade sig med kraftfulla kliv. Han fattade spaden som officeren hade anvisat och måttade ett slag med en kraftig sving. Redan innan det träffade mig över låret förstod jag att denne Bou med säkerhet hade övat ett helt liv på att svinga spade. Slaget träffade med hela flatsidan av bladet. Bou satte ner spaden i sanden och återvände till sin grop. Jag sög ljudligt in luft och stönade "Aj satan vad ont det gör, jag ångrar mig. Gropen måste vara bättre." smärtan var verkligen outhärdlig. Hyggliga som de var, Khmererna, slängde dom mig i gropen.
Några veckor senare stormades lägret av vietnameserna och jag fritogs. Jag var less på Indokina och hade i gropen utvecklat ett pyrande intresse för fiske. Jag begav mig således prompt till svalbard men det är en annan historia.
