OogieBoogieMan

Hur funkar egentligen tiden? Har köpt en jäkla massa böcker senaste månaden. (Så jävla smart å köpa hyllmeter med böcker månaden innan bokrean startar.) hittade bland annat en låda med Saramago böcker på ett antikvariat å slog förståss till. Sitter nu å parallell läser 3 böcker plus nya galago, 200AD, megazine exed och andra Nikolai Dante albumet I Galago ere ständiga tillbakablickar på barndomen, detta nummer av exed handlar om tidsresor, boken Qin av Cecilia Lindqvist handlar om uråldriga kinesiska instrument och slutligen i Saramagos historien om Lissabons belägring skriver huvudpersonen om historien så att den verkligen ändras. I kommenterar skriver Ida om att jag nog börjar bli gammal som samlar å spar öööh på tårta å mat? så moget av mig det var att med hög självkontroll glufsa i mig tårta till middag så jag fortfarande, nästan 6 timmar senare, mår lika prima som ett soljäst vägkadaver. Hur som haver så när jag satt här å läste å skuttade från lektyr till lektyr, så slog det mig att jag helt enkelt skulle variera min läsning lite ytterligare då jag med bestämdhet viste att det här med tid har jag ju lurat på förr? å som jag anade visade sig en ansenlig bunt klotter i min klotterlåda handla om just hur underlig denna dimension tersig för mig. Jag citerar å sammanfattar om vart annat;

Va e klockan? Jag gillar hur visarna vrider sig runt i alltid samma riktning. Det ger mig en illusion av att jag förstår hur tiden går. Den långa visaren rör sig ju långsamt. Precis synligt strävar den sin bana i en fart så osignifikant att jag inte säkert kan avgöra om den är konstant eller fluktuerande. Kanske rör sig den korta inte alls? men jag vet var den skall vara och var den varit vid vissa för och av mig registrerade stunder. Jag kan med ögat avgöra avståndet på den runda tavlan till minnen kommande och sparade. Maskinen Illustrerar i sin kropp lika den självklara och oreflekterade villan av visshet som den osäkra och begrundade förundran inför det jag inget vet om.

Tidens gång e som den missbildade avkomman av en åkatraktion på grönan och 10 i 8 kön på essingeleden. Min signature gura e fortfarande rätt ny ju å det känns som igår jag satt å provspelaren i shoppen, men det var flera liv sen jag skrev dom första låtarna jag skrev påren.

Undrar varför vi mäter tiden alls. Vi har ju ingen aning om vad det är. Vi tycker oss veta att alldeles nyss såg det annorlunda ut, åså drar vi slutsatser; den blå bilen har åkt ner till slutet av gatan, det hart blivit mörkare eftersom solen håller på å gå ner och alldeles bestämt så har det gått å blivit höst av sommaren som ju var såååå kort. Men hur vet vi allt detta? De e ju inte som att det går å gå tillbaks å titta efter. Bevisen vi har är ju bara lämningar å minnen. Å det e ju inte som att vi aldrig mints fel. Kanske har det varit höst och mörkt hela tiden och kanske var den blå bilen alltid vid slutet av gatan? vad mins jag? Ibland drömmer jag att jag vaknar å går till jobbet och gör dom saker jag planerat att göra å pratar med folk om de saker jag skulle prata merom om. När jag sen vaknar vet jag att jag drömt men det kan var kusligt svårt å minnas vad jag verkligen gjort och vad jag drömt att jag gjort. Det har hänt flera gånger att jag glömt säga saker till folk för att jag inte kommit ihåg om jag drömt att jag sagt det tillrom å inte vågat säga det igen för att inte riskera att framstå som just så skogstokig som jag e.

Detta var tre avrom mer underhållande, tänkvärda och vackrare lapparna jag hitta? andra var mer vulgära eller förbannade. Inte så arg idag, mår mest illa ju? en av dessa lappar en nog rätt gammal. Har inte haft linjerat skrivpapper hemma på så länge jag kan minnas?