Silverscreen
För utom filmfestivalen en gång om året så har jag inte riktigt orkat med bra film den senaste tiden och ligger skandalöst (över året) efter på detta område. Ofta när det skall till å tittas på nåt så orkar jag inte riktigt ta mig an alla de där bra filmerna jag staplat i en figurativ så väl som delvis bokstavlig hög. I stället har det ofta blivit det senaste avsnittet av nån av alla de amerikanska prestigeserierna som jag har kommit att följa. Det är inge fel på att titta på Dexter, Boardwalk Empires eller Walking Dead men det är lite trist att jag liksom fallit ifrån mitt en gång så gedigna filmtittande.
Talande är att jag knappt har koll på när mina favoritregissörer är på g med nya filmer längre. Missade MickMac och A Serious Man på bio och har redan i år hunnit missa Biutiful. Jag vet åtminstone 4 filmer på bio just nu som jag skulle vilja se men jag känner på mig att det kommer att skita sig.
Inte ett dugg bättre är jag på att se dem hemma efter att de slutat gå på bio. Har fortfarande inte kommit mig för att se vare sig Preacious eller Fishtank från förra årets filmfestival fastän jag har dem här hemma redo att ses när som.
Min senaste strategi är att försöka åter anpassa mig till det längre formatet med lätt sedda filmer (inte helt sällan ren skit). Är nu uppe i att utan att våndas allt för mycket innan kunna sätta mig ner med två filmer på en kväll. Nästa steg är att byta ut den lättrinnande dyngan mot mer och mer trögflytande (fiberberikat så att säga) gödsel.
Ett första steg mot undertexternas förlovade land är att byta ut den lättlyssnade storproduktionens BBC engelska eller standardamerikanska mot en mer uppmärksamhetskrävande snorungar-från-Londons-förorter-dialekt genom att ta mig ann den senaste tidens våg av brittisk mer eller mindre lustig och/eller realistisk skräck. Igår såg jag the cottage (lustig) och ikväll tänkte jag försöka mig på eden lake (spekulativt realistisk enligt vad jag hört).
Vi får väll se om jag kan tänkas orka ta mig ann lite jap-horror om nån vecka eller om jag kanske till och med kan tänkas ha arbetat mig upp till att orka med lite sydamerikansk socialrealism.
Talande är att jag knappt har koll på när mina favoritregissörer är på g med nya filmer längre. Missade MickMac och A Serious Man på bio och har redan i år hunnit missa Biutiful. Jag vet åtminstone 4 filmer på bio just nu som jag skulle vilja se men jag känner på mig att det kommer att skita sig.
Inte ett dugg bättre är jag på att se dem hemma efter att de slutat gå på bio. Har fortfarande inte kommit mig för att se vare sig Preacious eller Fishtank från förra årets filmfestival fastän jag har dem här hemma redo att ses när som.
Min senaste strategi är att försöka åter anpassa mig till det längre formatet med lätt sedda filmer (inte helt sällan ren skit). Är nu uppe i att utan att våndas allt för mycket innan kunna sätta mig ner med två filmer på en kväll. Nästa steg är att byta ut den lättrinnande dyngan mot mer och mer trögflytande (fiberberikat så att säga) gödsel.
Ett första steg mot undertexternas förlovade land är att byta ut den lättlyssnade storproduktionens BBC engelska eller standardamerikanska mot en mer uppmärksamhetskrävande snorungar-från-Londons-förorter-dialekt genom att ta mig ann den senaste tidens våg av brittisk mer eller mindre lustig och/eller realistisk skräck. Igår såg jag the cottage (lustig) och ikväll tänkte jag försöka mig på eden lake (spekulativt realistisk enligt vad jag hört).
Vi får väll se om jag kan tänkas orka ta mig ann lite jap-horror om nån vecka eller om jag kanske till och med kan tänkas ha arbetat mig upp till att orka med lite sydamerikansk socialrealism.
Kommentarer
Trackback
