välkommen hem
Fick ett sms från lillskitan nån gång under dagen. Läste det på lunchen men kunde inte riktigt få ihop det. Det stod bara:
Asta Kask på GH i kväll.
Så mycket i det medelandet didnt make sense att jag var tvungen å ringa han. Det visade sig att det dock var precis så konstigt som det stod. Asta Kask skulle verkligen spela på GH i kväll å han hade kommit över en biljett till mig. Mot alla ods så förhåll det sig alltså så att inte bara levde de än utan de var åter igen återförenade å kanske märkligast av allt var de bokade att spela på GH; en pytteliten studnetpub vars normala klientell gick på dagis senast Asta återförenades och lyssnar mestadels på my chemical romance. Här känner jag mig nödgad att göra den första av vad jag misstänker kan bli en serie av sentimentala utvikningar i detta inlägg.
91 eller kanske så sent som 92 återförenades Asta för vad jag tror var första gången. På turnen så spelade de nån stans i Norrköping, har för mig att det var ute i Svärtinge men det kan ha varit på den där coola lokalen inne i stan, fan vad jag mins dåligt. Jag var jävligt velig om jag skulle åka. Det var ju dyrt å lite omständigt att ta sig dit från Nyköping som jag då bodde i å så hade jag ju sedan säkert många månader kanske ett helt år tillbaka strukit alla Asta covers från våra set; trallpunk höll ju på å bli inne, så det var lite känsligt att lira. Covers var och är väll fortfarande lite av en vetenskap. Har man inte släppt nån riktig platta måste man ju ha med covers i setet men absolut inte för många. Detta kan vara dem mest primära drivkraften att skaffa skivkontrakt för mig. På den tiden var prioriteten att det skulle vara covers som gav mycket cred så i alla fall Asta didnt make the cut längre. Dillemat var dock stort eftersom bara en mycket kort tid innan var Asta liksom rygraden i vår coverlista å personligen hade jag ju dyrkat dem som smärre gudendomer. Det kändes då som en once in a lifetime grejj att de var återförenade så jag åkte i alla fall. Det var nästan hur bra som hällst vill jag minnas.
OK tillbaks i nutid. Självfallet var jag tvungen att skita i innebandyn å gå på GH. Jag har väll inte lyssnat på Asta sen ...tjaa kanske då 91/92 nån gång. Det gjorde föga - bortsett från att de tydligen hade släpt en ny platta 06 (hade gått mig helt förbi) som dom lira en 4 - 5 låtar ifrån så visade det sig att alla sångtexter bara fans kvar där i minnet på nåt vis. Micke är då som nu ett ruttinerat proffs på mellansnack å lyckas tända hela publiken redan innan första ackordet. Det är nåt visst med 40+ åriga gubbar som lirar låtar dom skrev när dom själva var fjuniga svenska gymnasiekids om hur jobbigt det är att vara amerikansk vietnamveteran å som icing on the cake lyckas dom tända en ny generation av nyexade gymnasister å få dem att skrika med i trallrefränger så som; "från USA till Vietnam, välkommen hem" ett ord: MAGISKT!!! En odödlig refräng som så totalt sammanfattar allt som är vackert i den pubertala fritidsgårdspunken. Det lät helt enkelt inge bra att sjunga från vietnamn till usa så då fick det bli fel. Som avslutning när de blev inropade för tredje gången spelade de i ett svep Inget ljus; den första låt jag lärde mig spela på elgitarr och Psykopaten först i den långsamma versionen och sedan lite otippat i D-takts versionen. På "jag knäcker dinna armar jag knäcker dina ben jag krossar dit ansikte mot en sten" kunde inte ens brorsan sitta still utan var tvungen att studsa och skrika. Jag undrar hur många gånger jag sjungit de raderna medan jag "torterat" honnom eller bara plain misshandlat honnom lite när vi var små. "Vad är det som får mig att göra så"
Fan var kul det var med en rejäl nostalgitripp. Tobbe gav mig en fri-biljett till Gadget och Uncurbed på fredag också! Jävlar vilken bra vecka detta kommer bli!
Asta Kask på GH i kväll.
Så mycket i det medelandet didnt make sense att jag var tvungen å ringa han. Det visade sig att det dock var precis så konstigt som det stod. Asta Kask skulle verkligen spela på GH i kväll å han hade kommit över en biljett till mig. Mot alla ods så förhåll det sig alltså så att inte bara levde de än utan de var åter igen återförenade å kanske märkligast av allt var de bokade att spela på GH; en pytteliten studnetpub vars normala klientell gick på dagis senast Asta återförenades och lyssnar mestadels på my chemical romance. Här känner jag mig nödgad att göra den första av vad jag misstänker kan bli en serie av sentimentala utvikningar i detta inlägg.
91 eller kanske så sent som 92 återförenades Asta för vad jag tror var första gången. På turnen så spelade de nån stans i Norrköping, har för mig att det var ute i Svärtinge men det kan ha varit på den där coola lokalen inne i stan, fan vad jag mins dåligt. Jag var jävligt velig om jag skulle åka. Det var ju dyrt å lite omständigt att ta sig dit från Nyköping som jag då bodde i å så hade jag ju sedan säkert många månader kanske ett helt år tillbaka strukit alla Asta covers från våra set; trallpunk höll ju på å bli inne, så det var lite känsligt att lira. Covers var och är väll fortfarande lite av en vetenskap. Har man inte släppt nån riktig platta måste man ju ha med covers i setet men absolut inte för många. Detta kan vara dem mest primära drivkraften att skaffa skivkontrakt för mig. På den tiden var prioriteten att det skulle vara covers som gav mycket cred så i alla fall Asta didnt make the cut längre. Dillemat var dock stort eftersom bara en mycket kort tid innan var Asta liksom rygraden i vår coverlista å personligen hade jag ju dyrkat dem som smärre gudendomer. Det kändes då som en once in a lifetime grejj att de var återförenade så jag åkte i alla fall. Det var nästan hur bra som hällst vill jag minnas.
OK tillbaks i nutid. Självfallet var jag tvungen att skita i innebandyn å gå på GH. Jag har väll inte lyssnat på Asta sen ...tjaa kanske då 91/92 nån gång. Det gjorde föga - bortsett från att de tydligen hade släpt en ny platta 06 (hade gått mig helt förbi) som dom lira en 4 - 5 låtar ifrån så visade det sig att alla sångtexter bara fans kvar där i minnet på nåt vis. Micke är då som nu ett ruttinerat proffs på mellansnack å lyckas tända hela publiken redan innan första ackordet. Det är nåt visst med 40+ åriga gubbar som lirar låtar dom skrev när dom själva var fjuniga svenska gymnasiekids om hur jobbigt det är att vara amerikansk vietnamveteran å som icing on the cake lyckas dom tända en ny generation av nyexade gymnasister å få dem att skrika med i trallrefränger så som; "från USA till Vietnam, välkommen hem" ett ord: MAGISKT!!! En odödlig refräng som så totalt sammanfattar allt som är vackert i den pubertala fritidsgårdspunken. Det lät helt enkelt inge bra att sjunga från vietnamn till usa så då fick det bli fel. Som avslutning när de blev inropade för tredje gången spelade de i ett svep Inget ljus; den första låt jag lärde mig spela på elgitarr och Psykopaten först i den långsamma versionen och sedan lite otippat i D-takts versionen. På "jag knäcker dinna armar jag knäcker dina ben jag krossar dit ansikte mot en sten" kunde inte ens brorsan sitta still utan var tvungen att studsa och skrika. Jag undrar hur många gånger jag sjungit de raderna medan jag "torterat" honnom eller bara plain misshandlat honnom lite när vi var små. "Vad är det som får mig att göra så"
Fan var kul det var med en rejäl nostalgitripp. Tobbe gav mig en fri-biljett till Gadget och Uncurbed på fredag också! Jävlar vilken bra vecka detta kommer bli!
Kommentarer
Trackback
