OogieBoogieMan

Idag kom de!!!! Efter nästan ett halvår av mer och mer förtvivlad väntan, tillbakahållna tårar och instängda skrik. Sonic Youth plattorna. Stolt över mig själv var inte olaglig nästan alls - ja ja jag laddade ner första två låtarna i december när rather ripped kom bara för att liksom höra vilken riktning det var på skivan - men jag har inte dragit hem nån låt från destroyed. Med glansiga ögon och darriga händer tog jag emot vaxen från Adde, stackarn har ju fått lida eftersom jag tjatat som en dåre så han var väll nästan lika glad att de tillslut kommit. Kanske måste söka för min vinylfetish - det är ju uppenbart ohälsosamt... men ärligt - fånigt silvrig liten platbit eller vackert blank å stor vaxkaka - valet e ju uppenbart. Varför skall albumet komma så långt efter cd'n helt orimligt - nä världen får ändra sig jag har ju för bövelen rätt!!!! Sitter å njuter nu i alla fall. Kan ju inte säga änn hur skivan står sig SY skivor tar ju några veckor eller så å sätta sig men det man slås av e hur lugn Kim låter och hur mång låter hon sjunger på kan nog visa sig växa upp till en ricktigt stor platta men de e klart den nivå SY har hållt hela 2000talet e ju makalös - lätt två av deras bästa å mest tidlösa plattor - så här i retrospekt framstår ju 90talet som ett svagt årtionde för SY å då e de då de släppte goo, dirty å washingmachine!!! helt otroliga plattor men vad kan man säga nurs och murraystreet e ju makalösa åså nu ripped som ju låter mkt lovande. Destroyed var ju på tiden helt enkelt - snart 30 år utan en b-sides samling!!!! klart efterlängtad.